du är min hjälte
Medan halva Sverige tycks vara i extas över en viss västbeklädd man som äntrade Ullevi i fredags och lördags vill jag passa på att hylla Sveriges i särklass bästa band: Kent. Spelningen i Norrköping i fredags var långt ifrån det bästa jag har sett av Kent (jag har tyvärr tappat räkningen, men jag skulle tippa på att jag har sett dem ungefär 8-10 gånger nu). Platsen var långt ifrån den smartaste och setlisten var inte heller den det bästa jag har varit med om.
MEN. ett stort men.
Jocke Berg har hunnit bli 42 år. 42, vem kan ana? Det finns nog inget band som har varit så musikaliskt, textmässigt och attitydmässigt stabila och fantastiska i över 15 år nu. Hur många band blir egentligen bättre med åren? Kent. Kanske enbart Kent, till och med. Visst har de haft sina dalar (refrägnen till Ingenting säger mig...absolut ingenting mer än att det är radiohit), men likfan väger de upp det med fruktansvärt bra låtar (Columbus från samma album). Vid en ålder på 42 skriver Jocke Berg en låt kallad 999 och de släpper den som förstasingel till Jag är inte rädd för mörkret. 7 min magi så många år in i karriären. KOMMER DET NÅGONSIN TA SLUT? När ska Kent floppa? ÄR DE FÖR BRA?!
Så där står jag. Mer än tio år äldre än när jag såg dem för första gången, det med i Norrköping. Det har hänt så jävla mycket. Jag har givetvis förändrats något enormt. Kent har också förändrats. Men jag är lika jävla skakig av lycka när jag går därifrån. Jag hatar att uttrycka mig så, men Kent är mer än musik. Kent är livets utveckling, livets toppar och dalar och ångesten över att växa upp. (Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar?)
Alla är de helt klädda i svart. Sami Sirviö envisas med att ha på sig skinnjackan under hela spelningen. De är till och med svartmålade runt ögonen. OCH DET FUNKAR. Jocke ser glad ut. Han upprepar "vi älskar er!" och han ler lite smått när publiken sjunger i takt och otakt till (enligt mig ganska usla) Kärleken väntar. Jag tänker att de måste vara så jävla trötta på den låten, men att publiken fortfarande verkar älska den.
De spelar aldrig Dom andra. Det gör mig ganska glad, för vågar man skippa sin kanske största hit är man oerhört trygg i sin musik och sin publik.
När Jocke tar den första tonen i Berg & Dalvana är det nära att jag brister i gråt. När han nästan viskar ut "jag, jag älskar dig" i slutet av låten rinner det en tår nedför kinden. Jag skiter i om jag ser ut som en fjortonåring, jag är så jävla lycklig över att Kent finns och jag tycker till och med synd om dem som aldrig får/kan/vill uppleva deras musik.
Det är svårt att förstå hur jag fortfarande kan vara lika exhalterad efter en spelning med ett band jag har sett nästan tio gånger. Den dagen Kent meddelar att de ska lägga av - för gott - kommer det kännas tomt i kroppen.
Jag behöver inte ens reflektera kring höjdpunkten under spelningen. Det finns inget som slår en avlutande Mannen i den vita hatten (16 år senare). Tack för i år, och jag är övertygad om att vi ses igen!
Kommentarer
Trackback