Istället för ljud..

Nu har jag en såndär kväll då jag bara vill gråta av lycka vid tanken på Oasis. Jag inser återigen hur hisnande stora de var för mig under en period på åtminstone fyra-fem år. Det fanns verkligen inget annat som ens kunde jämföras med Oasis. Det fanns ingen upplevelse i världen som kunde mäta sig med en Oasiskonsert. Alla minnen jag har från den tiden är på något sätt kopplade till Oasis. Jag blir helt varm i kroppen av att tänka på det. Jag blir helt rörd när jag tänker på hur många av mina allra finaste minnen i livet som jag kan knyta direkt till Oasis. Samtidigt knyter det sig i magen när jag inser att den tiden i livet för alltid är över, att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna uppleva en så stor kärlek till ett band. Just nu vill jag inget hellre än att vara femton år, tycka att det är något stort fel på människor som inte gillar Oasis, klä sig i adidaströjor, adidasskor och täckjackor, efterfesta med Slide Away på hög volym och nicka medhållande till låten, hänga på Oasisgeneration timme efter timme och diskutera allt man kan tänka sig som är relaterat till Oasis, titta på Maine Road-dvd:n och leta febrilt efter fina killar vars inspiration direkt går att härleda till Liam Gallagher.

Det är fint, men lite sorgligt att veta att det var den bästa tiden i mitt liv.