Istället för ljud..

Jag vill ha flätor, flätfrisyrer, inbakade, utbakade, runt hela huvudet, överallt, på alla sätt. Jag har ont i mina armar - jag kan inte fläta mitt hår! Eller, det riktiga problemet är väl egentligen att jag inte kan fästa flätorna. Är jag så dålig eller är mitt hår förjävligt?

Jag vill studera. Plugga, plugga, flytta, plugga och träffa människor. Jag trodde jag hade bestämt mig, men med hjälp av några klick på internet har nya dörrar öppnats. Satsa? Försöka? Vad vill jag?

Slutsats: Jag vill så mycket, men är otålig, velig och obeslutsam.

take me there
take me there
take me there
take me there
but what for?

Oasis är inte tillbaka, de kommer aldrig riktigt komma tillbaka. Liams röst är (trots stora förbättringar) usel och knappt värd att lyssna på. Noel ser ut att vara trettio år äldre än vad han är med sin hängiga hållning och "de andra bandmedlemmarna" syns i stort sett inte. Jag vet, det är säkert hur dåligt som helst.

Trots vissa besvikelser (VAD HÄNDE MED LIVE FOREVER?) kan jag dock inte se det som en dålig konsert. Jag kan inte vara objektiv. Oasis är mina husgudar, gamla vänner, och de kommer alltid att lyckas beröra mig och ge mig rysningar längs med hela ryggraden. Jag kommer alltid vara i extas under deras konserter och kommer alltid att lägga märke till förbättringarna. Liams röst känns betydligt bättre och mer avslappnad. Så pass att de vågar sig på Slide Away (topp fem) och nya I'm outta time. Supersonic är tillagd i setlisten, vilket är helt genialt! Liams "nya" röst funkar bra i den låten. Wonderwall har inte heller låtit så här bra på länge! I'm the walrus får mig att för ett par minuter faktiskt tro att jag ser Oasis för femton år sedan.

Men det absolut mäktigaste ögonblicket av allt kommer framåt slutet, bland extranumren. Framförandet av Don't look back in anger. Där står en Noel på scen, ensam med publiken. Hur illa Oasis än låter idag, hur negativa folk än är efter konserten, och hur många minus de än får, kan ingen ta ifrån oss känslan, nostalgin, magin och allsången i Don't look back in anger. Alla kan den, alla vet vad de ska göra och alla gör det. Det borde fan i mig gå till historien.

Ta mig tillbaka till åldern 17. Man behövde inte betala för att gå ut (eftersom man inte kunde), utan nöjde sig med halvdana hemmafester med bra musik. Man passade in i varenda låt. Man var inte för ung, men absolut inte för gammal. Man gick i skolan, fick läxor och behövde inte tänka mycket mer på saken. Framtiden var utom räckhåll. Allt var nytt, men ändå så bekant. Alla bodde kvar, ingen försvann.

Nostalgi har gått från något gott till något ont.

Aldrig igen.

Jag vill ha vår.
Tunna jackor och converseskor. Torr mark med grus som knastrar under skorna.
Ljusare kvällar, ljusare tankar. Sol som skiner, varje dag.
Fåglar som stör, tanter på parkbänkarna i Ljura och barn som är ivägen.
Jag vill ha min gamla kviltade, gula, jacka och hoppa hopprep, trots att det inte är så roligt som det ser ut att vara.
The Masterplan på repeat i cd-spelaren och "D'you know what I mean" i mp3:n, bara för att man känner sig så cool då. Håkan som sjunger om Aprilhimlen.
Födelsedag, knoppar och snart syrénblommor.
Förväntningar.

Ge mig något att dö för också.
Nu, helst.

Gick jag omkring i en bubbla hela 2008? Var jag oengagerad? Hur kommer det sig att jag missade Deerhunters album? Nu sitter jag här, år 2009, och lyssnar på ett ett album som lätt platsar på min topp 10-lista över de bästa albumen 2008. Jag skäms lite, men mest är jag glad över att jag upptäckte det nu. Microcastle är helt fenomenal!

Jag laddade nyss ner Animal Collectives album år 2009 - Merriweather Post Pavilion. Låter bra. Låter lite mindre skramligt. Är det positivt eller negativt?

Nu är det bara Morrissey kvar.

Just nu vill jag ha: kaffe, inspiration, sallad, längre lugg (så jag kan kamma mittbena), vin, svensk musik och en bra kväll.

Jag är lite fånig, för jag älskar verkligen fredagsunderhållning. Nu är det alltså Let's Dance som gäller, och givetvis satt jag bänkad framför teven. Jag tycker om att se hur duktiga alternativt roliga alternativt ganska dåliga de är. Jag förundras även deras mod engagemang! Nu lät jag lite väl exhalterad.

Idag har jag skrivit ungefär hundra inlägg, jag kan inte få nog av min blogg! Jag skulle ju kunna lägga ihop alla små inlägg till ett gigantiskt och innehållsrikt inlägg, men jag kan inte riktigt det. Jag skriver när jag 1, är uttråkad 2, får för mig att "det här är något för bloggen" 3, blir alldeles till mig efter ett teveprogram, en film, en låt osv 4, måste skriva av mig om vad som helst och det kan ju vara när som helst. Därför blir det ofta små, koncisa och ibland hypade inlägg.
Oj. Det blev en lång förklaring till något så oviktigt.

Jag håller på att planera lite inför hösten, då jag ska plugga (tror jag). Såhär ser tankarna ut:

Journalist - Ett givet förstahandsval, men ack så omöjligt. Eller? Givetvis kan jag läsa kurser och kortare program och kämpa mig fram till en journalistkarriär.
Psykolog - Ett lika givet andrahandsval, men lika omöjligt. Uteslutet för längesedan.
Socionom - Intressant och lär passa mig bra. Finns bra linjer, som jag kommer in på. Göteborg, till exempel. Problemet är väl bara att det egentligen finns annat jag kanske hellre vill. Eller?
Beteendevetare - Kanske ännu mer intressant än socionom, men krångligare. Finns få program, och att bli beteendevetare genom att läsa oöndligt många kurser känns inte lockande.

Jag tippar på att det blir Socionom, möjligtvis Beteendevetenskap. Vi får se i sommar.

De sade att man bör vara utåtriktad, tycka om utmaningar och ha en säljande personlighet. Vad gjorde jag där? Dessutom kunde jag inte jobba där om jag ska plugga i höst, eftersom de var så pass lång utbildning. Hej då.

Efter detta nederlag gick jag hem och drack kaffe. Tittade lite i en klädkatalog. Jag har ett enormt sug efter kläder, accesoarer och skor. Jag förstår inte, jag har aldrig varit så intresserad av sånt, men på senaste tiden har jag velat ha allt. Ska ner på stan imorgon, kanske hittar något billigt.

Nu lyssnar jag på Håkan Hellström för lite uppmuntran. Det gäller att välja ut de låtarna som passar för det. "Tro och tvivel" är jävligt bra. Melodin gör mig glad, och den geeeenialiska texten (framför allt: "Det var nästan alltid svart i tankarna på Långedragspaviljongen, där jag nästan alltid satt med pensionärerna under båtsäsongen") gör mig ännu gladare.

Jag skulle också vilja sitta någonstans med pensionärer. Lyssna på dem, lära av dem, prata med dem. Jag har alltid velat det, men hur tar man kontakt med dem?