2013 i musik
...
Hallå! Varför har jag inte lyssnat på Tame Impala tidigare?
it. is. goood.
best of 2012 so far
Jag har varit relativt inaktiv när det gäller att upptäcka ny musik i år, i alla fall gentemot hur det brukar se ut för mig och i alla fall med tanke på att jag ju älskar att upptäcka ny musik. Många (väl)bekanta band och artister har släppt skivor i år, men utöver det ser det ganska tomt ut för min del. Nu är det i alla fall snart november och därmed inte långt kvar tills årsbästalistorna dyker upp. Utan inbördes ordning ser min topp-tio-bästa-album-i-år ut såhär hittills:
Animal Collective - Centipede Hz
Beach House - Bloom
Dirty Projectors - Swing Lo Magellan
Ikons - Life Rhythm
Frank Ocean - Channel Orange
Spiritualized - Sweet heart sweet light
Kent - Jag är inte rädd för döden
Markus Krunegård - Mänsklig värme
Cloud Nothings - Attack on memory
Burial - Kindred EP
Inte mycket nytt där, inte. Och den bästa av dem är dessutom en EP (..fast lång som ett album nästan)
well, here's your lucky day
Jag skulle kunna skriva milslånga inlägg om alla plus och minus, höjdpunkter och förjävlig trängsel på Way out west. När det väl kommer till kritan kan jag dock bara känna en och samma sak: inget kan mäta sig med Blur. Därför väljer jag att skriva om dem.
22.15, nästan på pricken i tid efter de sista tonerna av långsamma Bon Iver på scenen mitt emot, kliver Blur på den sörsta scenen på Way out west. Jag är oförskämt nära (med tanke på att jag inte hade stått och köat i evigheter) och kan se dem alla träda in på scen.
"Fräscha, riktigt fräscha" hinner jag tänka innan spelningen är igång och publiken likaså.
Mitt minne är lite suddigt (he he - blur - suddigt) och jag är fortfarande något överväldigad. Jag minns därför inte låtordningar, det som sades på scen etc., men känslan är fortfarande väldigt närvarande. Girls & Boys var som att slängas tillbaka direkt till en musikperiod på 90-talet jag aldrig har fått uppleva. Extranumret Under the Westway var tvärtom ett resultat av ett gammalt band som kan skapa låtar passande för dem själva och för en bred publik nästan tio år senare. Där emellan pendlar tempot på ett utmärkt sätt. Publiken är med på noterna och Damon Albarn, Alex James och Graham Coxon kommer till synes bra överens på scen.
Det som kanske aldrig skulle hända. Att de (sepciellt Coxon och Albarn) skulle stå på samma scen igen - det fick jag alltså nu vara med att beskåda.
Det är så oerhört stort.
Parklife och Song 2 blev inte helt oväntat de kanske mest galna och snabba numren under spelningen. Albarn känns ung, nästan som om han vore tio år yngre igen. Så fort han sätter sig vid pianot mognar han genast - och jag älskar båda sidorna av dagens Albarn! Gamla Blur möter ett moget Blur.
Det absolut vackraste är dock avslutande The Universal. För mig en otippad avslutningslåt och inte ens självklart i setlisten, men herregud vad självklart det kändes att de ska avsluta med just den.
This is the next century / where the universal's free / you can find it anywhere / yes, the future has been sold / every night we're gone / and to karaoke songs / how we like to sing along / although the words are wrong / it really, really, really could happen.
Amen.
"Fräscha, riktigt fräscha" hinner jag tänka innan spelningen är igång och publiken likaså.
Mitt minne är lite suddigt (he he - blur - suddigt) och jag är fortfarande något överväldigad. Jag minns därför inte låtordningar, det som sades på scen etc., men känslan är fortfarande väldigt närvarande. Girls & Boys var som att slängas tillbaka direkt till en musikperiod på 90-talet jag aldrig har fått uppleva. Extranumret Under the Westway var tvärtom ett resultat av ett gammalt band som kan skapa låtar passande för dem själva och för en bred publik nästan tio år senare. Där emellan pendlar tempot på ett utmärkt sätt. Publiken är med på noterna och Damon Albarn, Alex James och Graham Coxon kommer till synes bra överens på scen.
Det som kanske aldrig skulle hända. Att de (sepciellt Coxon och Albarn) skulle stå på samma scen igen - det fick jag alltså nu vara med att beskåda.
Det är så oerhört stort.
Parklife och Song 2 blev inte helt oväntat de kanske mest galna och snabba numren under spelningen. Albarn känns ung, nästan som om han vore tio år yngre igen. Så fort han sätter sig vid pianot mognar han genast - och jag älskar båda sidorna av dagens Albarn! Gamla Blur möter ett moget Blur.
Det absolut vackraste är dock avslutande The Universal. För mig en otippad avslutningslåt och inte ens självklart i setlisten, men herregud vad självklart det kändes att de ska avsluta med just den.
This is the next century / where the universal's free / you can find it anywhere / yes, the future has been sold / every night we're gone / and to karaoke songs / how we like to sing along / although the words are wrong / it really, really, really could happen.
Amen.
du är min hjälte
Medan halva Sverige tycks vara i extas över en viss västbeklädd man som äntrade Ullevi i fredags och lördags vill jag passa på att hylla Sveriges i särklass bästa band: Kent. Spelningen i Norrköping i fredags var långt ifrån det bästa jag har sett av Kent (jag har tyvärr tappat räkningen, men jag skulle tippa på att jag har sett dem ungefär 8-10 gånger nu). Platsen var långt ifrån den smartaste och setlisten var inte heller den det bästa jag har varit med om.
MEN. ett stort men.
Jocke Berg har hunnit bli 42 år. 42, vem kan ana? Det finns nog inget band som har varit så musikaliskt, textmässigt och attitydmässigt stabila och fantastiska i över 15 år nu. Hur många band blir egentligen bättre med åren? Kent. Kanske enbart Kent, till och med. Visst har de haft sina dalar (refrägnen till Ingenting säger mig...absolut ingenting mer än att det är radiohit), men likfan väger de upp det med fruktansvärt bra låtar (Columbus från samma album). Vid en ålder på 42 skriver Jocke Berg en låt kallad 999 och de släpper den som förstasingel till Jag är inte rädd för mörkret. 7 min magi så många år in i karriären. KOMMER DET NÅGONSIN TA SLUT? När ska Kent floppa? ÄR DE FÖR BRA?!
Så där står jag. Mer än tio år äldre än när jag såg dem för första gången, det med i Norrköping. Det har hänt så jävla mycket. Jag har givetvis förändrats något enormt. Kent har också förändrats. Men jag är lika jävla skakig av lycka när jag går därifrån. Jag hatar att uttrycka mig så, men Kent är mer än musik. Kent är livets utveckling, livets toppar och dalar och ångesten över att växa upp. (Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar?)
Alla är de helt klädda i svart. Sami Sirviö envisas med att ha på sig skinnjackan under hela spelningen. De är till och med svartmålade runt ögonen. OCH DET FUNKAR. Jocke ser glad ut. Han upprepar "vi älskar er!" och han ler lite smått när publiken sjunger i takt och otakt till (enligt mig ganska usla) Kärleken väntar. Jag tänker att de måste vara så jävla trötta på den låten, men att publiken fortfarande verkar älska den.
De spelar aldrig Dom andra. Det gör mig ganska glad, för vågar man skippa sin kanske största hit är man oerhört trygg i sin musik och sin publik.
När Jocke tar den första tonen i Berg & Dalvana är det nära att jag brister i gråt. När han nästan viskar ut "jag, jag älskar dig" i slutet av låten rinner det en tår nedför kinden. Jag skiter i om jag ser ut som en fjortonåring, jag är så jävla lycklig över att Kent finns och jag tycker till och med synd om dem som aldrig får/kan/vill uppleva deras musik.
Det är svårt att förstå hur jag fortfarande kan vara lika exhalterad efter en spelning med ett band jag har sett nästan tio gånger. Den dagen Kent meddelar att de ska lägga av - för gott - kommer det kännas tomt i kroppen.
Jag behöver inte ens reflektera kring höjdpunkten under spelningen. Det finns inget som slår en avlutande Mannen i den vita hatten (16 år senare). Tack för i år, och jag är övertygad om att vi ses igen!
swing lo magellan och jag
äntligen ska jag ta mig an dirty projectors nya album. jag har hunnit ta mig igenom sex låtar och är redan rätt nöjd. det låter oerhört intressant, och jag är ganska övertygad om att jag kommer att älska detta så fort jag hinner smälta albumet.
swing lo magellan heter det.
swing lo magellan heter det.
tolv spår.
fantastiskt albumomslag (för att det påminner mig om höst).
dirty projectors i stort påminner mig om höst. hösten 2010 föll jag pladask för albumet bitte orca (topp fem bästa album det året, förresten!) och nu sitter jag här, mitt i högsommaren, och längtar något otroligt efter höst och lite mörker. sommar i all ära verkligen, men sol och shorts ger mig aldrig samma fantastiska känsla som mörker klockan fem och höstjackor. löv som skänker färg åt asfalten och lukten av höstregn. tända ljus i oktober och längtan efter vintern redan då. tofflor utan att svettas och aldrig mer neddragna persienner för att solen är för jobbig.
dirty projectors och kaffe nu.
jag låtsas att det är höst.
just gazin'
Ja, äntligen! Ikons är utan tvekan bland det bästa Sverige har nu.
no sentiment
Äntligen har jag kommit igång med musikåret 2012 på riktigt. Burials Kindred-EP är makalöst bra och näst ut som riktigt bra musik 2012 är Cloud Nothings Attack On Memory. Åtta låtar kaxig noisepop, vad kan passa mig bättre våren 2012? Jag älskar, älskar, älskar det! Älskar noiset, älskar melodierna, älskar rösten, älskar att det bara är åtta låtar, älskar att det passar perfekt som vårmusik.
Lyssna, för tusan!
today is just a daydream
Nu har jag en såndär kväll då jag bara vill gråta av lycka vid tanken på Oasis. Jag inser återigen hur hisnande stora de var för mig under en period på åtminstone fyra-fem år. Det fanns verkligen inget annat som ens kunde jämföras med Oasis. Det fanns ingen upplevelse i världen som kunde mäta sig med en Oasiskonsert. Alla minnen jag har från den tiden är på något sätt kopplade till Oasis. Jag blir helt varm i kroppen av att tänka på det. Jag blir helt rörd när jag tänker på hur många av mina allra finaste minnen i livet som jag kan knyta direkt till Oasis. Samtidigt knyter det sig i magen när jag inser att den tiden i livet för alltid är över, att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna uppleva en så stor kärlek till ett band. Just nu vill jag inget hellre än att vara femton år, tycka att det är något stort fel på människor som inte gillar Oasis, klä sig i adidaströjor, adidasskor och täckjackor, efterfesta med Slide Away på hög volym och nicka medhållande till låten, hänga på Oasisgeneration timme efter timme och diskutera allt man kan tänka sig som är relaterat till Oasis, titta på Maine Road-dvd:n och leta febrilt efter fina killar vars inspiration direkt går att härleda till Liam Gallagher.
Det är fint, men lite sorgligt att veta att det var den bästa tiden i mitt liv.
Det är fint, men lite sorgligt att veta att det var den bästa tiden i mitt liv.
modern life is rubbish
HERREGUD! Mitt hjärta stannade nog för en sekund eller två.
BLUR är klara för årets Way out west. BLUR, bandet som på plats nummer fyra (efter Oasis, Suede och Pulp) var det viktigaste i mitt liv i ett par år. Det innebär att jag kommer att ha sett alla dessa fyra band (varav jag har sett Oasis flera gånger). Det känns för bra för att kunna beskriva det i ord just nu.
BLUR är klara för årets Way out west. BLUR, bandet som på plats nummer fyra (efter Oasis, Suede och Pulp) var det viktigaste i mitt liv i ett par år. Det innebär att jag kommer att ha sett alla dessa fyra band (varav jag har sett Oasis flera gånger). Det känns för bra för att kunna beskriva det i ord just nu.
she expressed herself in many different ways
Confusion in her eyes that says it all
She's lost control
And she's clinging to the nearest passer by
She's lost control
And she gave away the secrets of her past
And said I've lost control again
And of a voice that told her when and where to act
She said I've lost control again.
She's lost control
And she's clinging to the nearest passer by
She's lost control
And she gave away the secrets of her past
And said I've lost control again
And of a voice that told her when and where to act
She said I've lost control again.
Jag är inte samma nu heller, till vissas stora besvikelser
Jag har gått och kärat ned mig totalt i denne Alexis Weak. Otroligt snygg kille, men framför allt är musiken helt fantastisk. Jag älskar det långsamma, mer pratande än rappande, och de elektroniska inslagen. Jag älskar att det knappt är rap, men inte riktigt något annat heller. Texterna är vitsiga.
Vi ses på Yaki-da på onsdag, Alexis!
A$AP = WayOutWest
vi ses i sommar schnygging!
i don't care where you've been or what you plan to do
I mars spelar WU LYF i Stockholm. I maj är det indie på Knarrholmen. I juni spelar The Stone Roses, M83, The Cure på Hultsfredsfestivalen och i augusti besöker The War On Drugs Göteborg för en spelning på Way Out West.
Och det är bara januari!
Med andra ord kan det här bli ett riktigt, riktigt bra liveår.
The Stone Roses är en gammal dröm som går i uppfyllelse. jag har svårt att ens försöka förstå att jag kan få den möjligheten att se dem på riktigt. De fanns inte i min tid, i min ungdom mer än i drömmarna och fantasin. De är ett av få band jag har lyssnat så orimligt mycket på sedan fjortonårsåldern.
Nej, jag orkar inte förstå.
A.S.A.P
Jag har lyssnat lite löst på A$AP Rocky under året som gått, men det är först nu jag ryser av välbehag. Jag tror det beror lite på denna musikvideo:
Vilken inspiration, och herregud vad snygg den där asap rocky är! Helt klart snyggast på lääänge. Fruktansvärt bra också, det här är något att hålla ögonen öppna efter!
blue ivy
Jag kan inte riktigt släppa det här med Beyoncé och Jay-Z som föräldrar. Till Blue Ivy. Kan man redan nu tippa på en hitsingel ca år 2022? Det känns givet att ungen kommer syssla med musik, eller? Jag skulle i så fall vilja se en hiphoptjej. En, med jay-Zs flytande teknik, rappande Beyoncé.
JJ
i en svart taxi
till en svart klubb
i svart kashmir
till svart dub
är inte raderna helt fantastiska?
(vet ej om särskrivningarna är med mening från JJs sida)
till en svart klubb
i svart kashmir
till svart dub
är inte raderna helt fantastiska?
(vet ej om särskrivningarna är med mening från JJs sida)
Jay-Z vs. Oasis
Heheh, jag hade inte sett denna förut. Noel Gallagher var mycket skeptisk till att Jay-Z stod som huvudakt under Glastonbury 2008, och menade på att denna festival ju är en gitarrock-festival. Här har vi Jay-Zs respons, fantastiskt.
i think it was 1991
Dagens låt: There will be tears - Frank Ocean
