Istället för ljud..

Äntligen ska jag minsann ta mig an Jack Kerouacs On the Road (fast jag väljer att läsa den på svenska med titeln På Drift alt. På Väg). Det har varit många tankar och lite verkstad vad det gäller Jack Kerouac.

Nu är den i alla fall köpt och ska påbörjas såfort min nuvarande bok är färdigläst.

Eftersom abjektet kommer att vara huvuddelen i min uppsats kommer jag att leva med Julia Kristeva och hennes teorier i stort sett varje dag fram till den 31 maj nu. Det är därför helt oundvikligt att inte skriva mer om det. Jag har än sålänge läst ungefär 2/3 av hennes bok Powers of Horror: an essay on abjection och slits mellan att älska det och inte förstå det alls. Jag trodde att abjektionen skulle vara relativt lätt att förstå sig på, men det var innan jag började läsa originaltexten. Jag måste nog till och med gå tillbaka till Freud och Lacan för att ha någon möjlighet att kunna tolka hennes bok till fullo. Lyckligtvis nog kommer mitt nästa handledarmöte vara en en och en halv timmes diskussion enbart kring abjektet, vilket jag verkligen tror behövs.

Om man skulle sammanfatta väldigt kort tycker jag att denna (översatta) mening visar både på en form av definition av abjekt och hur förvirrande och svårdefinierat det samtidigt är: "Inte jag. Inte det. Men inte heller ingenting. Ett "någonting" som jag inte känner igen som ting."

"Även omvandlingarna av utbildningssystemet påverkar kulturlivet. Den högre utbildningen instrumentaliseras och genomströmningen av studenter betonas på bekostnad av utbildningens kvalitet. Vuxenutbildningen skärs ned. Studiemedelssystemet stramas upp. Möjligheten att bedriva fria humanistiska eller konstnärliga studier minskar. För grundskolan anvisar visserligen regeringen nya medel till "skapande skola", men drar samtidigt ned på de estetiska ämnenas plats i läroplanen. Det är som att sätta en plåsterlapp på ett brutet ben."

Kul att tvätta 21-24 och varva det med läsning av Roland Barthes (Myth today). Kul att läsa sida efter sida och slå upp ord efter ord, men ändå sitta här och inse att man inte förstår. Inte särskilt, men det gör mig oerhört motiverad till att en vacker dag förstå Barthes bättre. Jag får i alla fall ett nytt perspektiv på Pierre Bourdieu, som helt plötsligt känns både ganska logisk och lättförståelig. Efter ett år med Bourdieu börjar jag sätta mig in och därmed förstå - på riktigt förstå (inte bara rabbla begrepp, med andra ord). I LIKE!

Jag insåg även idag att jag saknar att läsa konstvetenskap. Kultur i all ära (jag menar, det omfattar ju i stort sett allt), men jag saknar det smala spåret, diabilderna, teorierna, metoderna och till och med den gamla religiösa medeltidskonsten.

Jag ville ge mig an en klassiker, tänkte att det var längesedan. Samtidigt ville jag läsa en något kortare bok, efter Enquists något långdragna självbiografi. Vad kan passa bättre än Hjalmar Söderbergs Doktor Glas? En klassiker på sisådär 150 sidor, precis vad jag ville ha nu.

(P.S, min drömelva går inte så vidare bra nu. Gårdagens Argentina-Nigeria-match slutade med att en av mina spelare fick gult kort och de andra två blev utbytta efter drygt halva matchen. Sånt ger inga poäng, ju! Argentina vann visserligen, vilket var tur för mig.)

Jag önskar att jag kunde sitta och läsa P.O, Hjalmar eller Edith, men istället måste jag ägna kvällen till en annan bok:

En bok som visserligen är bra och intressant skriven, men som är kurslitteratur och därmed ett måste - skola - betyg - hemtenta - obligatoriskt. Alla vet ju att böcker inte alltid är lika lockande då. Jag ska försöka att inte ha för många tvingade tankar i huvudet vid läsning av boken, men det är svårt.

Nu har jag läst ut den.

Hemlig Lycka innehåller en mängd korta berättelser, där den längsta är runt tjugo sidor, men där medelllängden ligger runt fem sidor. Jag älskar korta berättelser och jag älskar hur Lispector skriver dem så dynamiskt och varierat. Ett fåtal berättelser skulle jag kunna hoppa över, men de flesta är gripande och ärliga. Språket är direkt och handlingara oförutsägbara, originella och ibland även vardagliga. Clarice Lispector står för mycket jag tycker om inom litteratur och är en ny favorit i bokhyllan.

Jag behöver mer Clarice Lispector, och får därför bege mig till biblioteket snarast.
Nu har solen krypit fram. Det är jag lycklig över (men kommer ångra att jag sade de starkt i sommar när den är till besvär och jag febrilt söker mig till skuggan..)

Det här kommer att bli kvällens läsning. Av denna delkursens (design) litteratur tyckte jag att boken hade det mest intressanta namnet, och valde därmed att köpa den. Däremot är framsidan för plottrig och känns något amatörmässig, så jag förlitar mig härmed helt på titeln.
Emotional design. Why we love (or hate) everyday things

Henne läser jag helst just nu. Hon beskriver så innerligt, men lämnar de korta berättelserna oförklarna och öppna för tolkningar i Hemlig Lycka.
Clarice Lispector

Igårkväll läste jag ut Livläkarens besök av Per Olov Enquist. Det ver med viss tomhet jag lade ifrån mig boken, men med en säkerhet om att jag kommer att läsa den igen (om ett par år). Jag är nästan mållös och inser att jag kanske har funnit min favoritförfattare.

Livläkarens besök handlar om fyra år av kung Christian VII's regeringstid i Danmark på 1700-talet. Han är psykiskt instabil och en livläkare vid namn Struensee anställs vid hovet. Upplysningsmannen Struensee kommer snart att ta över den mesta av makten i Danmark och gör en revolution. Utöver detta handlar boken om realtionerna mellan kungen, Struensee och drottningen.

Oerhört bra skriven, beskriven och erhört välkaratäriserade personer.
Det är dessutom ett bra tecken när jag sitter och googlar på Christian VII efteråt - jag som aldrig har varit intresserad av regentshistoria, någonsin.

Finns det något bättre än att köpa böcker? Att stå där i affären och titta på bok efter bok, rad efter rad, tills man blir helt snurrig i huvudet. Att välja böcker efter fina omslag, om man vill ha något nytt. Att få boken i en liten påse, åka bussen hem och plocka upp den ur påsen och knappt kunna bärga sig tills man börjar läsa den. Kanske låta den ligga på nattduksbordet tills kvällen kommer, då man lägger sig i sängen och slår upp första sidan. Det är fantastiskt.

Jag köpte Marie & Blanche av Per Olov Enquist förra veckan (25 kr och fint omslag, jag tänkte "go for it!") och idag slog jag till på Livläkarens besök (samma författare) i pocketform. Tycker egentligen mer om inbundna böcker, men de är så dyra. Tänkte att pocket går väl lika bra det med.

Böcker är bra.

"Mrs Dalloway" lästes vid fel tidpunkt. Jag drog ut på tiden för mycket och fick inget bra sammanhang. Efter det bestämde jag mig för att läsa en lättsammare bok. "Berlinerpopplarna" av Anne B. Ragde hittade jag i mammas bokhylla och snodde med den hem till Göteborg.

Efter en ganska långdragen början utvecklades boken till en fin berättelse med underbara och underbart beskrivna karaktärer med intressanta såväl som annorlunda förhållanden till varandra. Jag sträckläste och njöt fram till de (ungefär) tio sista sidorna, då boken tog en ny vändning och avslutades för abrupt och helt fel. Jag blev minst sagt besviken, men tycker ändå att det var en fin läsupplevelse i ungefär 150 sidor.

Jadå, och härnäst blir det "Jane Eyre", jag föll ju pladsk för de där Brontësystrarna.

Dorian Gray.
Första gången jag läste boken "The picture of Dorian Gray" blev jag som besatt av denna människa. Boken i sig är alldeles genial och en av mina favoritböcker någonsin, men det som fascinerade mig allra mest var denne Dorian Gray. Narcissisten. Med all rätt, föreställer jag mig, för jag ser honom som en äkta skönhet. Han har något så dramatiskt och effektfullt. Han är en fantastisk karaktär, beskriven på ett helt fenomenalt och fångande sätt.
Jag har försökt att föreställa mig hur han ser ut, men min bild av honom stämmer sällan överens med sökningar på google, mannen i filmen eller männen på framsidan av böckerna. Det närmaste ser ut ungefär såhär:


men inte ens det är särskilt nära. Han ska vara mörk, men ändå väldigt ljus och skör. Tydliga ögonbryn, inte buskiga, men inte heller perfekta. Bruna ögon att drunkna i, täta ögonfransar. Markanta drag, men inte överdrivna. Mjuka, men tydliga. Stiligt, men inte pretentiöst. Absolut inte långt hår! men inte heller för kort...

Han är en fascinerande man, den där Dorian Gray.
vacker
ung
naiv
precis som det ska vara.

Jo, Kungens Rosor var det ja. Jag uppskattar Moa Martinsson och hennes effektfulla och fantastiska sätt att skildra dåtidens arbetarklass på. Jag tyckte om Mor gifter sig, men nu när jag kort därpå läser Kungens rosor känns det inte lika spännande längre. Samma skildring, fast en något äldre Mia och en, för henne, ny värld. Det blev segt emellanåt, men jag tror att det som höll fast mig vid boken var min bestämda åsikt om Moa Martinssons givna talang.
Helt enkelt inte en bok som föll mig i smaken, eller som bara blev för lik Mor gifter sig, som jag hyfsat nyligen läste. Det kanske hade räckt med en av böckerna.
Nåväl, lite allmänbildning fick jag mig i alla fall.
Men läs hellre Mor gifter sig, tycker jag.

Var tvungen att lägga upp en bild på Martinsson, som på denna bild är ganska lik min mormor. Påminner om henne i alla fall.

Efter en viss lästorka är jag nu klar med Svindlande Höjder av Emily Brontë. Det var med ett tungt hjärta jag lade ifrån mig boken. Vilken väldig tur att jag blev sugen på den då jag stod i bokaffären.

Boken handlar till största delen om föräldralöse Heathcliff och hans relation till Cathrine Earnshaw, men även om såväl kärleksrelationer som hatrelationer mellan andra människor i deras omgivning.

Det här en typisk bok som jag tycker om. En bok där man inte blir uttråkad, men där författaren inte heller försöker klämma in så många händelser som möjligt, och därmed blir krystad. Jag älskar dramatiken, hatkärleken till samtliga karaktärer i boken (Ja, även Heathcliff - åtminstone till en början) och de fantastiska naturbeskrivningarna. Kontrasten mellan de idylliska omgivningarna och de svarta, hatiska relationerna är fascinerande.
Boken har det som krävs för att göra mig intresserad. Läs den du med!