strawberry fields forever
Sen börjar jag skolan. Kultur - kandidatprogram. Hur ska detta gå?
darling don't you go and cut your hair
just det.
Dagens låt: Lovealot - M.I.A
en paradgata full av smaklöshet - Jens Lekman
Way out West 2010 - en av de bättre festivalerna hittills.
Bäst: Pavement - något odefinierbart över det bandet fascinerar mig extremt mycket. Likaså live. Allt bara klickar. Här bör även The National, M.I.A, Jens Lekman, Girls och Håkan Hellström nämnas.
Sämst: Klubbspelningar. Jag hatar dem och jag hatar att alla bra band spelar på dem. Bättre system till nästa år tack. Hur vet jag inte, men det finns ingen värre känsla än att missa årets band.
Häftigast: M.I.A. Bra spelning, bra låtlista, häftiga effekter men HON i sig är så äckligt häftig och egen att allt annat känns mediokert i jämförelse.
Största besvikelsen: Att jag missade Surfer Blood. Det kommer ta sin tid att släppa det. BÄST I ÅR HALLÅ!
Mest underhållande: Iggy Pop, både på gott och ont. Visst är han en entertainer, en rockstjärna, ett geni, men att folk står och småler åt en 65-åring i bar överkropp som vrider sig på scen känns lite olustigt.
Finast: (till vakterna) "Vet ni vem Per Bjurman är? Om ni ser honom försöka kravla över staketer så hjälp honom upp, för guds skull!" - Håkan Hellström tackar recensenten som övertygade Sverige om Håkans storhet.
Mest gripande: The National. Genuint, mörkt och nära. Allt Iggy Pop inte var.
m-m.i-i.a; m.i.a.
Finns det egentligen något bättre än att lyssna på bra musik i hörlurar? Man behöver inte tänka på något eller syssla med något mer.
Helst M.I.A, helst Arular. Som en förberedelse inför Way out West (och Göteborg, som just nu känns så väldigt väldigt avlägset och främmande. Det är konstigt hur lätt man (eller jag?) ställer in sig. Norrköping känns lika hemma nu igen som för ett år sedan).
Dagens låt: Varje gång du möter min blick - Kent