Istället för ljud..

Och just det, Robert Mapplethorpe-utställningen på Fotografiska museet var till och med över förväntan. Konsten i sig kan man säga vad man vill om, men än idag upprör, fascinerar och berör den människor på olika sätt. Jag har fått känslan av att man antingen hatar eller älskar Mapplethorpes ofta provocerande och alltid väldigt karaktäristiska stil, men varför välja? Hatkärlek är kanske det bästa och mest intressanta som finns. Jag kan ha oerhört svårt att förstå de grövre fotografierna, medan de mildare och mer konstnärligt komponerade nakenbilderna (för alla talar ju om hans nakenfotografier) är helt fantastiska - dynamiska, men lugna. Detsamma gäller hans stilleben, blommor och porträtt.

När jag efter halva utställningen konstaterar att den helt klart är värd att besöka är jag framme vid den lilla avdelningen med Patti Smith-porträtt och dör lite inombords. De övriga porträtten må vara vackra, men fotografierna av Patti Smith är oslagbara. Hennes androgyna drag, djupa blick och starka kroppsspråk i kombination med Mapplethorpes fotografiska talanger och kunskaper skapar tillsammans magi.

Man kan tycka vad man vill, men något tycker man i alla fall när man lämnar utställningen. Det måste vara ett tecken på att en konstnär och en utställning är lyckad.

Nu har jag (inte helt oväntat) gått och kärat ner mig i unga, megahypade, WU LYF (World unite lucifer youth foundation) från Manchester. Jag funderar på om jag är ett hjälplöst offer för hypad musik, men väljer att tolka min förkärlek till den typen av band som följande: hypade band blir hypade av en anledning. Anledningen är framför allt att bandet i fråga gör något som inte följer en typisk mall, eller något som på ett eller annat sätt är uppseendeväckande, nyskapande, kreativt och framåtsträvande. Jag älskar de egenskaperna hos musik och faller därför pladask för många nya band som motsvarar dem. Jag tjatar ofta om det, men kan inte låta bli att nämna det igen: det finns inget bättre än att upptäcka ett nytt, fantastiskt band! Eufori!

Det här ger mig gåshud av lycka:

Jag är så fruktansvärt stel. Det verkar som att jag spänner mig typ jämt utan att vara riktigt medveten om det. Ryggen är värst, men jag upptäckte precis nu att jag satt och spände min käke också. Det är skönt att slappna av, borde testa det oftare!

Dagens låt: Ghettobarn - Mohammed Ali

En av de värsta formerna av ångest är nu här: sommarångesten. Vemodet; när livet helt plötsligt ändras och man måste sätta sig in i nya vanor. När Göteborg har blivit en sommar-turist-stad och jag snart ska lämna den för underbara, men lite vemodiga, Norrköping. När skolan är slut och man sitter rastlös i solen och vet inte riktigt vad man borde göra. När jobbet börjar och man måste tvinga sig upp för tidigt på morgonen för att sitta i en telefon hela dagen. När man lämnar allt och alla i Göteborg bakom sig som om det inte existerar den närmsta tiden. När man lovar sig själv att besöka staden ofta, men vet att det kommer bli sällan.
När solen lyser och man borde vara så jäkla glad, men känner istället ett lätt tryck mot bröstet.

Det är juni för mig.

Dagens inspiration: mig själv när jag gick på högstadiet och Beach Fossils:

Klipp, klipp så var mina gamla jeans lite trasigare. Funderar på om det är något att ha? Jag tror så.