Istället för ljud..

Jag sitter hemma i Norrköping. Lyssnar på Cat Power och ska snart äta frukost. Idag ska jag sysselsätta mig med julklappsinköp (minst två st!), plugg och kanske lite julpyssel? Jag har tusen saker jag ska och/eller vill hinna göra innan jul, men jag tar det lungt än sålänge. Kanske är det Cat Power som lugnar mig? Hennes Nothin but time är (elva minuter) fantastisk, och jag blir lite sprallig och glad över att jag gillar hennes musik. Det är bra i teorin OCH i praktiken, thank you!

I söndags besökte jag Nathalie Djurbergs utställning Fåfänga försök (med musik av Hans Berg) på Röda Stens konsthall. Mest gripande (och kanske även mest aktuella, med tanke på pepparkaksgubbedebatten) var helt klart videoverket The Parade of Rituals and Stereotypes, där ett till början oskyldigt luciatåg utartas och där stjärngossarnas förvandlas till Ku Klux Klan-medlemmar, pepparkaksgubbar misshandlas och prostituerade kvinnor betygsätts av en rad (manliga) präster och domare. Allt i leranimation. 

 

Det är gripande, våldsamt och hysteriskt. Ändå är verket det kanske tydligaste av samtliga som visades på utställningen. Utställningen bör, i min mening, snarare ses som ett helt koncept än individuella verk, för att förstås eller kunna skapa reflektion istället för förvirring och oförståelse. Tänk på de extremt färgsprakande animationerna i relation till Hans Bergs dystopiska (eller i alla fall dova) ljudbild. Tänk på hur färger och hur, till synes, "oskyldiga" objekt och subjekt resulterar i våld, smärta och död. Tänk på hur "blodet" är skapat av lera i färgerna grönt, blått och gult. 

 

I ett sådant övergripande resonemang kan man kanske se vad Djurberg till viss grad är ute efter. Paradoxer? Dolda  intentioner? Eller hur, som inom dagens papparkaksdebatt, etniska, sexuella, kulturella och genusrelaterade frågor och problem förminskas, förlöjligas eller till och med döljs av maktstrukturer.