eh..
Jag är kär! I en möbel. Jag har varit helt besatt vid tanken av att flytta och möblera en lägenhet den senaste tiden. Nu har jag fått en gammal byrå från landet som skall målas om (i vilken/vilka färger???), men nu råkade jag klicka mig in på en sida där en byrå från någon ikea-kollektion visades. Är den inte helt underbar?
Jag skulle förmodligen måla om den, men ändå! Jag follkomligt älskar den. Om jag hittar en lägenhet inom det närmaste året ska jag se till att köpa mig denna.
GIRLS
Som jag har längtat efter att fastna för en ny serie! Äntligen har jag gjort det.
Girls heter den.
Själv identifierar jag mig med Hannah. Haha, hon är precis så som jag känner mig!
Girls heter den.
Själv identifierar jag mig med Hannah. Haha, hon är precis så som jag känner mig!
du är min hjälte
Medan halva Sverige tycks vara i extas över en viss västbeklädd man som äntrade Ullevi i fredags och lördags vill jag passa på att hylla Sveriges i särklass bästa band: Kent. Spelningen i Norrköping i fredags var långt ifrån det bästa jag har sett av Kent (jag har tyvärr tappat räkningen, men jag skulle tippa på att jag har sett dem ungefär 8-10 gånger nu). Platsen var långt ifrån den smartaste och setlisten var inte heller den det bästa jag har varit med om.
MEN. ett stort men.
Jocke Berg har hunnit bli 42 år. 42, vem kan ana? Det finns nog inget band som har varit så musikaliskt, textmässigt och attitydmässigt stabila och fantastiska i över 15 år nu. Hur många band blir egentligen bättre med åren? Kent. Kanske enbart Kent, till och med. Visst har de haft sina dalar (refrägnen till Ingenting säger mig...absolut ingenting mer än att det är radiohit), men likfan väger de upp det med fruktansvärt bra låtar (Columbus från samma album). Vid en ålder på 42 skriver Jocke Berg en låt kallad 999 och de släpper den som förstasingel till Jag är inte rädd för mörkret. 7 min magi så många år in i karriären. KOMMER DET NÅGONSIN TA SLUT? När ska Kent floppa? ÄR DE FÖR BRA?!
Så där står jag. Mer än tio år äldre än när jag såg dem för första gången, det med i Norrköping. Det har hänt så jävla mycket. Jag har givetvis förändrats något enormt. Kent har också förändrats. Men jag är lika jävla skakig av lycka när jag går därifrån. Jag hatar att uttrycka mig så, men Kent är mer än musik. Kent är livets utveckling, livets toppar och dalar och ångesten över att växa upp. (Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar?)
Alla är de helt klädda i svart. Sami Sirviö envisas med att ha på sig skinnjackan under hela spelningen. De är till och med svartmålade runt ögonen. OCH DET FUNKAR. Jocke ser glad ut. Han upprepar "vi älskar er!" och han ler lite smått när publiken sjunger i takt och otakt till (enligt mig ganska usla) Kärleken väntar. Jag tänker att de måste vara så jävla trötta på den låten, men att publiken fortfarande verkar älska den.
De spelar aldrig Dom andra. Det gör mig ganska glad, för vågar man skippa sin kanske största hit är man oerhört trygg i sin musik och sin publik.
När Jocke tar den första tonen i Berg & Dalvana är det nära att jag brister i gråt. När han nästan viskar ut "jag, jag älskar dig" i slutet av låten rinner det en tår nedför kinden. Jag skiter i om jag ser ut som en fjortonåring, jag är så jävla lycklig över att Kent finns och jag tycker till och med synd om dem som aldrig får/kan/vill uppleva deras musik.
Det är svårt att förstå hur jag fortfarande kan vara lika exhalterad efter en spelning med ett band jag har sett nästan tio gånger. Den dagen Kent meddelar att de ska lägga av - för gott - kommer det kännas tomt i kroppen.
Jag behöver inte ens reflektera kring höjdpunkten under spelningen. Det finns inget som slår en avlutande Mannen i den vita hatten (16 år senare). Tack för i år, och jag är övertygad om att vi ses igen!
jag den svage, jag står ensam kvar.
uppdatering: 1/4 saker gjorda, och inget mer kommer att bli av.
dålig jävla disciplin.
de gav mig seconal, nembutal, veronal och klorpromazine, när jag bad om ett glas vin. och jag fick fluanxol och haloperidol, melperon och klozapin
haha, alltså! man vet att man är otränad när man vaknar upp med världens träningsvärk efter gårdagens powerwalk (ca 30-40 min) och styrkepass (rygg, armar och mage ca 30 min). Jag tappade all motivation till träning någon gång innan sommaren när det kändes roligare att sitta ute i parker. sedan drog jag till norrköping/vadstena och hann inte träna på ett par veckor. därför sitter jag här nu och ojar mig efter powerwalks. tänkte dock (sakta men säkert, för att inte bli uppstressad. fånigt kanske, men sant i min värld) börja träna nu igen. styrketräning hemma, promenader och friskis 1-2 gånger i veckan börjar jag lite lätt med. idag blir det första passet på friskis på evigheter, lookin forward to it!
min blogg har allt mer blivit ett sätt för mig att planera, strukturera och fullfölja sysslor i min vardag märker jag. eftersom jag lätt får ångest och hopplöshetskänslor utan det så får det vara så. här kommer dagens planering:
- skriva klart och skicka in utställningsrapport
- träna klockan fem
- städa, åtmintone något av lägenhetens rum alt. tvätta fönster
- fylla på saker-att-göra-i-paris-listan
swing lo magellan och jag
äntligen ska jag ta mig an dirty projectors nya album. jag har hunnit ta mig igenom sex låtar och är redan rätt nöjd. det låter oerhört intressant, och jag är ganska övertygad om att jag kommer att älska detta så fort jag hinner smälta albumet.
swing lo magellan heter det.
swing lo magellan heter det.
tolv spår.
fantastiskt albumomslag (för att det påminner mig om höst).
dirty projectors i stort påminner mig om höst. hösten 2010 föll jag pladask för albumet bitte orca (topp fem bästa album det året, förresten!) och nu sitter jag här, mitt i högsommaren, och längtar något otroligt efter höst och lite mörker. sommar i all ära verkligen, men sol och shorts ger mig aldrig samma fantastiska känsla som mörker klockan fem och höstjackor. löv som skänker färg åt asfalten och lukten av höstregn. tända ljus i oktober och längtan efter vintern redan då. tofflor utan att svettas och aldrig mer neddragna persienner för att solen är för jobbig.
dirty projectors och kaffe nu.
jag låtsas att det är höst.
oh every day is just the same
jaja jag vet, jag borde ha hittat ett jobb eller sökt en till kurs så jag kunde ha fått in lite pengar under sommaren. just nu lever jag typ på existensminimum och sysselsätter mig med följande under dagarna: diskar. kollar tradera. kollar extrajobb. dricker kaffe. skriver ca en rad om dagen på min rapport. funderar på framtiden. lyssnar på musik.
det var roligt den första dagen.
nu har jag lärt mig att ett jobb (åtminstone något litet) är ett måste till nästa sommar, och helst även under hösten. en vecka i slutet av augusti kommer jag dock att arbeta. volontärarbete visserligen, men ändå. Vad jag ska arbeta med kan ni läsa om här: http://www.museetforglomska.se/2009/frontpage/. Jag kommer helt enkelt att hjälpa till med förberedelserna (hänga upp, ordna, fixa) inför utställningen Det politiska är kollektivt.
dagens låt: Constantine's dream - Patti Smith
voulez-vous?
I slutet av augusti beger jag mig till Paris i cirkus en vecka. Det kommer att bli rätt fantastiskt. Det är mycket jag vill se och göra som jag inte hann med senast, men det ska också bli fint att bara koppla av i staden, iaktta parisare, äta macarons och promenera i diverse stadsdelar.
Yes.
2007.
...
ingen inspiration, men bara för att jag är så nöjd och stolt måste jag meddela:
jag fick VG på min kandidatuppsats.