Istället för ljud..

Jag känner mig lite isolerad från omvärlden. Saker förändras, och saker känns konstiga. Igår gick jag till exempel och lade mig i klänning och strumpbyxor klockan halv tio på kvällen. Vaknade klockan sju idag. Varför? På ett sätt vill jag ha tillbaka våren 2011, på andra sätt inte. Jag vill så mycket, men gör inget.

Jag längtar till Malmö nästa helg. Det är första gången jag besöker Malmö, och ärligt talat ska det bli rätt skönt att smita iväg från Göteborg (och allt vad det innebär) över en helg. Hej Malmö, hej Moa (och Johanna)! Man borde åka bort oftare, först då lär man sig att uppskatta staden man bor i på riktigt.

Äntligen har jag kommit igång med musikåret 2012 på riktigt. Burials Kindred-EP är makalöst bra och näst ut som riktigt bra musik 2012 är Cloud Nothings Attack On Memory. Åtta låtar kaxig noisepop, vad kan passa mig bättre våren 2012? Jag älskar, älskar, älskar det! Älskar noiset, älskar melodierna, älskar rösten, älskar att det bara är åtta låtar, älskar att det passar perfekt som vårmusik.
Lyssna, för tusan!

 

Stina var på besök i helgen, och vi gjorde de saker man alltid gör när man har besök från en annan stad: drack öl, gick på stan samt åt en jäääkla massa. Trevlig helg, som jag nu avslutar med att träna (vilket nog behövs efter all öl och onyttig mat). Imorgon ska jag ta tag i hemtentan, då ska jag isolera mig i en vecka och läsa, läsa, läsa och skriva.

och där kom ångesten. hade nästan hunnit börja sakna den lite.

...och när kvällen blir ännu senare och man absolut inte är trött bokar man in en ny promenad. Den här gången i majorna med en nyfunnen bekantskap som tar upp den mesta tiden av ens tankeverksamhet.
(Sen när blev jag såhär blödigt glad?)

Lycka är när man vaknar en söndagsförmiddag bredvid någon man tycker väldigt mycket om. Sedan spenderar man större delen av dagen med att dricka kaffe och titta på Scrubs och ha det mysigt. Kvällen slutar med en vårpromenad med en fin vän och efter det har man mycket energi att lägga på studierna.

Perfekta söndagen.

Jag halvsover i soffan, natten fyra timmars sömn börjar göra sig påminda.
"Kaffe eller sömn?" frågar jag mig själv. Det förstnämnda får det bli.

Dagen har, förutom ett par mindre dippar under eftermiddagen, varit övervägande bra. Skolan var givande, uppsatsämne är bestämt, hemtentans resultat var mycket bra, jag har ätit tårta och druckit kaffe med skummad mjölk hos Emelie till tonerna av TLC. Vi promenerade längsmed vattnet och solen sken. Frank Ocean är klar för Way out west och jag har till och med lagat en ordentlig måltid och ätit brieost. Jag måste påminna mig själv oftare om att en så liten sak som en god måltid eller en promenad är njutning på hög nivå. Det kan till och med vara ren lycka, om vädret är fint och maten blir lyckad.

Det finns ytterligare en sak som gör mig lite lyckligare just nu, men eftersom jag är rädd för att ta ut lyckan i förväg låter jag bli att skriva om det.

Dagens låt: Hands on the wheel - Schoolboy Q

Nu har jag en såndär kväll då jag bara vill gråta av lycka vid tanken på Oasis. Jag inser återigen hur hisnande stora de var för mig under en period på åtminstone fyra-fem år. Det fanns verkligen inget annat som ens kunde jämföras med Oasis. Det fanns ingen upplevelse i världen som kunde mäta sig med en Oasiskonsert. Alla minnen jag har från den tiden är på något sätt kopplade till Oasis. Jag blir helt varm i kroppen av att tänka på det. Jag blir helt rörd när jag tänker på hur många av mina allra finaste minnen i livet som jag kan knyta direkt till Oasis. Samtidigt knyter det sig i magen när jag inser att den tiden i livet för alltid är över, att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna uppleva en så stor kärlek till ett band. Just nu vill jag inget hellre än att vara femton år, tycka att det är något stort fel på människor som inte gillar Oasis, klä sig i adidaströjor, adidasskor och täckjackor, efterfesta med Slide Away på hög volym och nicka medhållande till låten, hänga på Oasisgeneration timme efter timme och diskutera allt man kan tänka sig som är relaterat till Oasis, titta på Maine Road-dvd:n och leta febrilt efter fina killar vars inspiration direkt går att härleda till Liam Gallagher.

Det är fint, men lite sorgligt att veta att det var den bästa tiden i mitt liv.

är så glaaaaaaaaaaaaaaaaaaad.