Istället för ljud..

Bäst på fredagen:
- Sonic Youth: Mäktigt, intressant och galet. Kim Gordon är sådär rock'n'roll-snygg som bara några få procent av världens kvinnor kan vara.
- Broder Daniel: Jag går sönder. Farväl, älskade BD.
"there's no time for us, there's no time for us. The world won't understand, there's no time for us."



Bäst på lördagen:
- Kelis: Vilken överraskning! Kvinnan i neonrosa linne, kort kjol och silvriga klackar imponerade. Hon kändes oerhört malplacerad, men trots det stod indekidsen och jublade.
- N.E.R.D: För mig blev det lite för mycket när de drog upp 13-åriga tjejer på scen och spelade "She wants to move", men i övrigt bra.
- Fleet Foxes: Vackert och sagolikt.
- Håkan Hellström (antar jag): Jag hann bara se halva, men kom i rättan tid till det vackraste: "Nu kan du få mig så lätt".
- Neil Young: Höjdpunkten, legenden. Två timmars ren genialitet, och det bästa avslutet Way out west kunde ha.



I övrigt såg jag Jens Lekman på stan, Gustaf Norén på festivalområdet, Adam Tensta utanför festivalområdet och programledaren för Musikbyrån. Det du!