Byrne och Kafka.
Det blir många inlägg idag, men jag har så mycket att ta igen, mycket som känns bra att skriva ner. Eftersom jag inte för någon handskriven dagbok måste jag därför skriva ned allt här istället. Detta inlägg handlar om böcker.
Jag fick en bok i julklapp: "Hemligheten" (The Secret) skriven av Rhonda Byrne. Den skulle helt enkelt handla om en hemlighet, en slags insikt, som författaren vill dela med sig av, och som - enligt henne - alla de mest framgångsrika människorna kände till. Det lät spännande, lite filosofiskt och ganska intressant. Efter att ha slagit upp boken och läst ungefär två sidor insåg jag till min besvikelse att: 1, Hemligheten redan nu var avslöjad. Vad mer skulle bokens dryga 250 sidor handla om? 2, konceptet var för amerikanskt och för naivt, 3, allt var ren smörja som både verkade opålitligt och fånigt. Jag förstår dock varför mormor köpte boken. Som sagt, en verkade rätt spännande...
Nu har jag istället börjat läsa Franz Kafkas "Slottet". Jag kände mig inte helt tillfreds efter "Förvanlingen" och "Processen", utan behövde mer för att kunna avgöra vad jag tycker om hans stil och stämning. Jag fick ett riktigt sug efter hans berättarteknik, och nu när jag väl börjar läsa känner jag mig återigen ganska förvirrad. Visserligen tycker jag om sådant, och nu vet jag nästan inte vad jag pratar om längre, så jag lämnar det där. Så.
För mycket prat.
Jag fick en bok i julklapp: "Hemligheten" (The Secret) skriven av Rhonda Byrne. Den skulle helt enkelt handla om en hemlighet, en slags insikt, som författaren vill dela med sig av, och som - enligt henne - alla de mest framgångsrika människorna kände till. Det lät spännande, lite filosofiskt och ganska intressant. Efter att ha slagit upp boken och läst ungefär två sidor insåg jag till min besvikelse att: 1, Hemligheten redan nu var avslöjad. Vad mer skulle bokens dryga 250 sidor handla om? 2, konceptet var för amerikanskt och för naivt, 3, allt var ren smörja som både verkade opålitligt och fånigt. Jag förstår dock varför mormor köpte boken. Som sagt, en verkade rätt spännande...
Nu har jag istället börjat läsa Franz Kafkas "Slottet". Jag kände mig inte helt tillfreds efter "Förvanlingen" och "Processen", utan behövde mer för att kunna avgöra vad jag tycker om hans stil och stämning. Jag fick ett riktigt sug efter hans berättarteknik, och nu när jag väl börjar läsa känner jag mig återigen ganska förvirrad. Visserligen tycker jag om sådant, och nu vet jag nästan inte vad jag pratar om längre, så jag lämnar det där. Så.
För mycket prat.
Kommentarer
Trackback