Istället för ljud..

Det handlar om Kanye West. Denna genialiska man, som lyckas snärja såväl fjortisar med illa musiksmak som indieflickor/pojkar med svarta bågar. Är det inte ganska häftigt (och framförallt genialiskt) att kunna skaffa sig en så bred lyssnarkrets? Jag är oerhört imponerad av det och helst av allt vill jag älska Kanye mest av allt. Men (alltid dessa men), trots att alla hans fyra skivor är bra, vägrar den där mäktiga och viktiga känslan att infinna sig. Den där känslan som bekräftar storheten, hur mycket man verkligen älskar det man hör och allt det där.

Jag kan verkligen inte förstå vad som är fel, därför satt jag och tänkte på det idag. Jag har fortfarande inte kommit fram till någon specifik anledning till mitt problem, så därför bestämmer jag mig istället för att fortsätta hylla Kanye på alla sätt, för jag tycker ju det är bra. Jag vet att det Är bra. Han är ett geni. Han har något utöver det vanliga. Han är som gjord för att lyckas. Han är för jävla bra. Och det tycker jag, även om jag fortfarande kommer söka efter den där extra känslan som skulle avgöra allt...