Det blev dans dans dans!
Det jag gillar allra mest med att gå på Håkan Hellström-konserter är att man aldrig blir besviken. Jag har sett honom fyra (fem?) gånger nu och känt samma extas före, under och efter varje spelning. Han trivs på scen, han ger allt på scen och han förmedlar en känsla som smittar av sig på varenda liten människa i hela lokalen. Jag njuter av varje sekund från rivstarten "Tro och tvivel" till det vackra avslutet "Det är så jag säger det" (om jag ska vara lite kritisk kan jag tillägga att jag saknade "Vi två, 17 år" mycket. Den första sången han skrev, det alltid perfekta avslutet. Men variation förnöjer.)
Allsången i "Känn ingen sorg för mig Göteborg", draget i "En midsommarnattsdröm", de tårfyllda ögonen i "Nu kan du få mig så lätt", berättelsen om en ung Håkan på Göteborgs gator och hyllningen till Eldkvarn gör mig så svag, glad och nostalgisk. Allt på samma gång! Håkan är känslor, en mänsklig form av Göteborg. Han är glädje och sorg. Han är bland det största, vackraste och mest poetiska Sverige har. Han är allt.
Det är så jag säger det. (Klyschigt, men, ja.)
Ett stort plus också för "Minnen av aprilhimlen", som jag bara har hört live en gång tidigare, och "Jag har varit i alla städer", som han inte brukar spela live.