Istället för ljud..

Är det inte lustigt hur plötsligt man inser att man egentligen inte är liten längre?
Jag slogs av den tanken för några månader sedan. Nu är allt upp till mig, nu är det jag och endast jag som ansvarar för mitt liv. Jag ska fatta alla beslut själv. I somras gick det upp för mig att jag faktiskt inte kommer ha något att göra eller några pengar under hela hösten om jag inte hittar ett jobb. Då fick jag ett jobb. Och nu, om lite drygt en månad, kommer jag att vara arbetslös, "frivilligt". Jag ska säga upp mig från mitt jobb, mina pengar, min enda syssla och det enda vettiga jag gör.

Hur sjukt låter inte det? Väljer jag rätt? Kommer jag att vara arbetslös tills jag börjar plugga? Kommer jag att klara mig? Ingen kommer att ge mig pengar, jag kommer inte att ha nån skola att gå till. Nej, nu är jag vuxen. Nu ska jag förverkliga mina drömmar och mål. Det man alltid har pratat om och längtat efter, men som har varit så långt borta.

Nu är det här, och det känns läskigt.
Konstigt.
Nästan lite jobbigt.

Jag har prestationsångest.