Om våld...
Igår såg jag två av mina favoritfilmer: Quadrophenia - om modsen och deras slagsmål med "rockers" på 60-talet, och Football Factory - om Englands fotbollshuliganer. Det slog mig kort därefter att skådespelarna i dessa filmer ser så jäkla coola ut, och att jag, hur fel det än är med våld och onödig rivalitet, dras med i filmerna, inspireras av dem och för några sekunder önskar att det var jag.
Varför fascineras man (jag) av våld och rivalitet?
I stort sett är jag alltid emot allt som har med våld att göra, men att se en skitsnygg Jimmy (Quadrophenia) i grön parkas, smal kavaj och typisk 60-talsfrisyr slåss med rockers (ni vet, Elvis Presley-killar), brinna för musiken och njuta av varje sekund utan att tänka på konsekveserna känns i tv-soffan så fritt, skönt och...ja, nästan rätt. Att se en Tommy Johnson (Football Factory), 25+, leva ett liv som styrs av drifter och impulser hellre än planer och moral, som lever för helgerna och som mer än gärna slår ner snubbar som hejar på "fel" fotbollslag inger samma känsla. Jag vill också!...men samtidigt absolut inte. Aldrig.
För det är ju så, man blir trött på alla moral, alla plikter, etik och planering. Samtidigt vet jag ju, mer än många andra, hur otroligt (jävla) fånigt våld är. Våld är ett bevis på nedsatt intellekt (åtminstone visdom), det är ett bevis på att personen i fråga inte kan försvara sig verbalt, och tar till knytnävarna i brist på annat.
Jag kommer givetvis aldrig att slåss (jag skulle inte ens våga), men som sagt, framför tv:n kan jag inte låta bli att drömma lite om den där sjukt dumma friheten.
Varför fascineras man (jag) av våld och rivalitet?
I stort sett är jag alltid emot allt som har med våld att göra, men att se en skitsnygg Jimmy (Quadrophenia) i grön parkas, smal kavaj och typisk 60-talsfrisyr slåss med rockers (ni vet, Elvis Presley-killar), brinna för musiken och njuta av varje sekund utan att tänka på konsekveserna känns i tv-soffan så fritt, skönt och...ja, nästan rätt. Att se en Tommy Johnson (Football Factory), 25+, leva ett liv som styrs av drifter och impulser hellre än planer och moral, som lever för helgerna och som mer än gärna slår ner snubbar som hejar på "fel" fotbollslag inger samma känsla. Jag vill också!...men samtidigt absolut inte. Aldrig.
För det är ju så, man blir trött på alla moral, alla plikter, etik och planering. Samtidigt vet jag ju, mer än många andra, hur otroligt (jävla) fånigt våld är. Våld är ett bevis på nedsatt intellekt (åtminstone visdom), det är ett bevis på att personen i fråga inte kan försvara sig verbalt, och tar till knytnävarna i brist på annat.
Jag kommer givetvis aldrig att slåss (jag skulle inte ens våga), men som sagt, framför tv:n kan jag inte låta bli att drömma lite om den där sjukt dumma friheten.
Kommentarer
Trackback