Istället för ljud..

Det här får mig att börja gråta:

Jag gråter av glädje och lycka, men även av sorg. Jag blir så sentimental av tanken att jag har sett Oasis live två gånger, att det är det bästa som har hänt mig. Jag blir så lycklig och tacksam över att jag upptäckte dessa herrar. Jag blir ledsen över att jag aldrig kommer att få uppleva dem under deras bästa år. Att jag aldrig kommer kunna höra Liam sjunga med den rösten jag blev kär i. Att jag aldrig kommer att kunna vara med om början av deras karriär.

Men mest blir jag bara glad. Glad över att kunna höra allsången i Don't look back in anger. Glad över att få ytterligare chanser att se dem live. Och framför allt glad över att kunna känna att jag aldrig har hört något bättre än Oasis, hur än deras kommande album kommer att låta. För i det här läget handlar det inte bara om musik längre; det handlar om hela mig.

Den bjuder jag på. Mer djup och sentimentalitet från mig kommer ni aldrig att se.