Pop is love

Högstadiet.
En tid då Håkan Hellström tog makten över mitt hjärta och Broder Daniel fick mig att upptäcka det onda i livet.
Bad Cash Quartet var bland det bästa på jorden.
En tid då Kent var klottrat överallt - på skolblocken, skorna och tröjorna.
Det var tiden då bob hund kändes som det viktigaste bandet i Sverige,
och Marit Bergmans pop fick mig att dansa i solen.
Doktor Kosmos och Miss Universum kändes så jävla coola, men aldrig var bra.
Detta var tiden runt 2002-2004, då den svenska popen var det viktigaste som fanns för mig.

Det känns så jäkla kul att allt finns kvar på ett eller annat sätt. Nostalgin kryper fram överallt, hela tiden - positiv som negativ. I form av nya album, minneskonserter, nya band, supergroups, utomhuskonserter och comebacks.
Det tar aldrig slut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback