Istället för ljud..

Way out west bjöd på sol och regn, bra och mindre bra spelningar, en god stämning, dyr mat, dyra snacks och - för första året - en klubbspelning jag faktiskt kom in på (kanske för att jag var ute i väldigt...väldigt god tid, men ändå). Huvudvärk och trötthet var mina största hinder, men såhär i efterhand känns det inte så farligt. Konserter behöver inte avnjutas från första raden, det är något jag har upptäckt de senaste åren. Hur som helst, här kommer små recensioner/tankar kring de båda festivaldagarna och banden jag såg (och inte såg mycket alls av):

Fredagen - fint väder, men en kall kväll.
Glasvegas: Bland de bästa. It's my own cheating heart that makes me cry är enastående, men det bästa, absolut bästa, är när Allan tar ut sig helt på Daddy's gone, sätter sig på knä och får höra hela - absolut hela - publiken ta över sången "he's gone, he's gone, he's gone he's gone". Mäktigt efter så kort tid i rampljuset. Det är ärligheten som gör det.
Arctic Monkeys: Drogade? Trötta? Trötta på kändisskapet? Arctic Monkeys sov mestadels, men underhållande var det trots allt. De struntar i alla regler och kör alla de låtar man som band kanske inte borde spela. Tråkiga låtar, mindre kända låtar, och skippar istället vissa av hitsen. Mycket nytt, mycket fenomenalt men lite...avdankat?
Grizzly Bear: Vackert, precis som på skiva. Kanske är det just vad som gör spleningen lite tråkig och framför allt anonym. Det är charmigt, men inget att stå längst bak på tå för. De har gjort en av årets bästa skivor trots allt, därför klarar de det finfint ändå.
Wilco: Årets överraskning! De börjar bli gamla, men kör på som få, orkar som få håller publiken uppe i varv - som få. Trots att jag inte hängde med i alla låtar kvalar de givet in på en av årets bästa spelningar, mycket roligt!
Laakso: Ok, jag hann se två låtar, sedan kände jag mig mätt, och kanske lite hungrig på mat. Så roligt blev det inte den här gången.
Robyn: Såg aldrig något ordentligt, men att hon kliver in i ceriserosa tröja och världens coolaste frisyr gör mig ganska säker på att spelninge var bra. Jag satt förmodligen och åt under tiden...

Lördagen - regn, regn, men bra änåd.
Dead Prez: Hiphopakter är alltid roligt. De lyckas alltid dra med publiken, inklusive alla indiekids med Morrisseyfrisyr som vågat sig fram till publiken. De får 50-åringarna att trmapa i takt till musiken och för samman alla. Intressenivån är hög under hela konserten, och trots att jag knappast håller med om något de säger eller rappar om är jag sjukt taggad och lycklig när jag går därifrån.
Nas: Ungefär som ovan, om än lite segare. Två hiphopakter i rad blir lite för mycket, Men, han är ju en hiphoplegend, och dem missar man inte bara sådär. Punkt.
My Bloody Valentine: Legender där med, ja ja. Visst, säkert bra, och visst, musiken är till mestadels bra, men efter ett tag börjar jag mer fundera på hur jag ska stå för att mina fötter ska göra så lite ont som möjligt, än på konserten. Det måste betyda något...
Gang Gang Dance: Galen tjej med taktsinne. Och ett gäng killar. Och något med en vit huva. Musiken blev inte så rolig, efter de 8438543891 långa låtarna.
Deerhunter: Kunde ha varit årets höjdpunkt, blev inte det. All cred till Bradford, verkligen, men att stämma sin gitarr på scenen i 30 minuter blir lite tradigt klockan halv tre på natten, med fötter som dunkar. Inte Deerhunters fel, inte alls, men när gitarrerna är för höga och sången på tok för låg när konserten väl sätter igång blir jag lite trött. Och så måste jag väl säga eftersom jag hatar mig själv för att jag inte såg klart hela. Förra årets bästa band, och jag såg inte allt. Skäms, verkligen. När de väl hade satt igång blev det ju bra.

Och så såg jag glimtar av flera band, men det känns onödigt att kommentera dem.
Sammanfattningsvis är jag nöjd med det hela, och mindre nöjd med mig själv. Jag börjar bli gammal och trött. Får ont i fötter, i ryggen och klagar över den höga musiken. Ack, så illa.
Nej, jag är nöjd, ändå.