28/1-2009: We're all part of the masterplan
Oasis är inte tillbaka, de kommer aldrig riktigt komma tillbaka. Liams röst är (trots stora förbättringar) usel och knappt värd att lyssna på. Noel ser ut att vara trettio år äldre än vad han är med sin hängiga hållning och "de andra bandmedlemmarna" syns i stort sett inte. Jag vet, det är säkert hur dåligt som helst.
Trots vissa besvikelser (VAD HÄNDE MED LIVE FOREVER?) kan jag dock inte se det som en dålig konsert. Jag kan inte vara objektiv. Oasis är mina husgudar, gamla vänner, och de kommer alltid att lyckas beröra mig och ge mig rysningar längs med hela ryggraden. Jag kommer alltid vara i extas under deras konserter och kommer alltid att lägga märke till förbättringarna. Liams röst känns betydligt bättre och mer avslappnad. Så pass att de vågar sig på Slide Away (topp fem) och nya I'm outta time. Supersonic är tillagd i setlisten, vilket är helt genialt! Liams "nya" röst funkar bra i den låten. Wonderwall har inte heller låtit så här bra på länge! I'm the walrus får mig att för ett par minuter faktiskt tro att jag ser Oasis för femton år sedan.
Men det absolut mäktigaste ögonblicket av allt kommer framåt slutet, bland extranumren. Framförandet av Don't look back in anger. Där står en Noel på scen, ensam med publiken. Hur illa Oasis än låter idag, hur negativa folk än är efter konserten, och hur många minus de än får, kan ingen ta ifrån oss känslan, nostalgin, magin och allsången i Don't look back in anger. Alla kan den, alla vet vad de ska göra och alla gör det. Det borde fan i mig gå till historien.
Bäst: Don't look back in anger
Sämst: Tyvärr Champagne Supernova
Innerligast: The Masterplan
Tråkigast: Waiting for the rapture
Håller med vad hände med Live forever?
Don't Look back in anger var bar, ja helt klart :D
Så skön Noel när han kör med Gem, akustiskt. =)
Det är då man märker vem geniet i bandet är :)
Jag håller med dig där. Jag har extremt svårt att kritisera ett av dem banden som har påverkat mig mest som person.
Under konserten är man i smärre extas, det är ändå konsert, det är fin stämning och man hör bra musik. Men jag försökte tänka under konsertens gång på vad kritikerna har sagt, om t.ex. att det likagärna skulle kunna vara ett coverband som står på scenen. Och det har kanske rätt..på ett sätt. Men bara att se de där två bröderna..Liams fucking karisma kan ingen ta ifrån honom, trots att han inte sjunger som förr. Men det gör inget, det är känslan. Och publiken, samhörigheten som gör det. Plus de gamla låtarna, och akustiskt, kan det bli bättre?
Så sant, mäktigare finns inte!