Har gått på knä för många år i den här staden
Ta mig tillbaka till åldern 17. Man behövde inte betala för att gå ut (eftersom man inte kunde), utan nöjde sig med halvdana hemmafester med bra musik. Man passade in i varenda låt. Man var inte för ung, men absolut inte för gammal. Man gick i skolan, fick läxor och behövde inte tänka mycket mer på saken. Framtiden var utom räckhåll. Allt var nytt, men ändå så bekant. Alla bodde kvar, ingen försvann.
Nostalgi har gått från något gott till något ont.
"oh when we were seventeen
oh life was like a film
when we were seventeen
the sky was always tangerine
we ran through streets at night
under starlight
we ran through streets at night
when we were winning"
Aldrig igen.
Kommentarer
Trackback