oh it's a funny thing you know, tell them if you like, tell them all tonight.
Det var nästan exakt fyra år sedan jag hörde Arctic Monkeys för första gången. Sommaren till första året på gymnasiet. Jag kommer ihåg hur jag föll för dem pladask vid de första lyssningarna av Fake tales of San Fransisco. Tätt däpå hävdade jag att A Certain Romance var bland det bästa som gjorts och ungefär då var min kärlek till bandet som starkast. Efter ett äckligt långt beroende av deras musik svalnade tillslut intresset en aning, men när de året därpå släppte det andra albumet Favourite worst nightmare blev jag såld igen.
Nu sitter jag här och inväntar med spänning det nya albumet Humbug. Det har gått en tid och fascinationen är inte längre lika stor, men ändå blir jag nästan lite darrig när jag snart ska få höra hur det nya materialet låter.
Kommer de att lyckas igen?
Tänk om jag inte tycker om det?
Kommer jag att bli besviken om jag inte tycker om det?
Hur kommer det att låta?
Det är en mängd av minnen jag bär med mig från det första albumet, jag hoppas nu att det tredje albumet kommer att bjuda på samma magnifika upplevelser och framtida minnen.
Snart får jag veta.
Nu sitter jag här och inväntar med spänning det nya albumet Humbug. Det har gått en tid och fascinationen är inte längre lika stor, men ändå blir jag nästan lite darrig när jag snart ska få höra hur det nya materialet låter.
Kommer de att lyckas igen?
Tänk om jag inte tycker om det?
Kommer jag att bli besviken om jag inte tycker om det?
Hur kommer det att låta?
Det är en mängd av minnen jag bär med mig från det första albumet, jag hoppas nu att det tredje albumet kommer att bjuda på samma magnifika upplevelser och framtida minnen.
Snart får jag veta.
Kommentarer
Trackback