folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Igår bar det av mot Stadsmuseets innergård för att se bob hund. Väntan blev lite långtråkig, då de var runt 20 minuter sena, men allt det glömdes snabbt bort så fort de klev på scenen. Thomas iklädd svarta byxor, svart skjorta, en mask för ögonen och två långa pärlhalsband. Jag förstod att det skulle bli riktigt bra redan då. Jag hade givetvis hört om deras fantastiska, och galna, livespelningar redan innan.
Thomas kan det där med att prata, att blanda genialism med komik och att fånga sin publik med originella rörelser och sin "publiken och bandet är ett"-attityd. Han sträcker sig längre än många andra, genom att inte bara ställa sig vid publiken, utan dessutom ta sig till mitten av publikkärnan (denna gång ståendes på ett staket) och därmed förstärka gemenskapen mellan bandet och publiken. Det är demokrati och glädje, blandat med känslosammare stunder och röjiga låtar.
bob hund är egentligen allt man möjligtvis kan kräva av en konsert. De ser till att göra spelningen värd varenda liten krona, och nöjer sig aldrig med att bara vara bra. Igen, de sträcker sig lite längre än så, ger lite mer än vad man trodde kunde vara möjligt av ett band.
De uppfyllde alla mina förväntningar, och mer därtill. Jag önskar att jag mer exakt kunde komma ihåg allt som sades, som fick mig att skratta och fascineras. Alla som inte har sett bob hund live än bör göra det, även om ni inte är insatta i musiken.
Först när man har sett dem kan an diskutera det här med bra liveband.
bob hund är svårslagna på det planet.
Kvällens bästa: Blommor på brinnande fartyg, om jag nu ska syfta på sångerna.
Kvällens sämsta: Om man ska vara petig; det blev lite tjatigt med "det här är den sista melodin" "nu blir det inget mer" "är det här den sista låten?" Kul i början, lite gäspigt i längden. Om man ska vara petig, som sagt!
Kvällens roligaste: Thomas som leker med mikrofonen, halsbanden, högtalarna och klättrar på allt som går att klättra på.
Kvällens röjigaste: Dansa efter min pipa.
Kvällens finaste: Extranumret Blommor på brinnande fartyg. Känslosamt och fantastiskt fint.
Thomas kan det där med att prata, att blanda genialism med komik och att fånga sin publik med originella rörelser och sin "publiken och bandet är ett"-attityd. Han sträcker sig längre än många andra, genom att inte bara ställa sig vid publiken, utan dessutom ta sig till mitten av publikkärnan (denna gång ståendes på ett staket) och därmed förstärka gemenskapen mellan bandet och publiken. Det är demokrati och glädje, blandat med känslosammare stunder och röjiga låtar.
bob hund är egentligen allt man möjligtvis kan kräva av en konsert. De ser till att göra spelningen värd varenda liten krona, och nöjer sig aldrig med att bara vara bra. Igen, de sträcker sig lite längre än så, ger lite mer än vad man trodde kunde vara möjligt av ett band.
De uppfyllde alla mina förväntningar, och mer därtill. Jag önskar att jag mer exakt kunde komma ihåg allt som sades, som fick mig att skratta och fascineras. Alla som inte har sett bob hund live än bör göra det, även om ni inte är insatta i musiken.
Först när man har sett dem kan an diskutera det här med bra liveband.
bob hund är svårslagna på det planet.
Kvällens bästa: Blommor på brinnande fartyg, om jag nu ska syfta på sångerna.
Kvällens sämsta: Om man ska vara petig; det blev lite tjatigt med "det här är den sista melodin" "nu blir det inget mer" "är det här den sista låten?" Kul i början, lite gäspigt i längden. Om man ska vara petig, som sagt!
Kvällens roligaste: Thomas som leker med mikrofonen, halsbanden, högtalarna och klättrar på allt som går att klättra på.
Kvällens röjigaste: Dansa efter min pipa.
Kvällens finaste: Extranumret Blommor på brinnande fartyg. Känslosamt och fantastiskt fint.
Jag orkade inte leta fram en nyare/mer passande bild, men denna är ju allt kul.
Kommentarer
Trackback