Istället för ljud..

Michael Jackson är död.
Det tog sin lilla tid innan chocken hade lagt sig, för det är ju så. Chocken är enorm och sorgen är stor när en artist dör, som under alla år har funnits där med sin musik - tröstat, underhållit och varit tillgänglig i alla lägen. Det känns som att alla har någon relation till Michael Jackson och hans musik - om inte så har vi nog alla åtminstone något minne till honom. Jag har många sådana.

Det började redan när jag var liten, så liten att jag inte ens minns det längre. Min bror var ett, så kallat, fan och musiken fanns alltid där. Videorna, de underbara musikvideorna, är kanske de största minnena för mig. På Lagergrensgatan satt jag i vårt vardagsrum (med Linn, min syster eller med min bror) och tittade på dem om och om igen. Favoriterna var Bad (hur cool var han inte där, liksom?), Black and White (där tjejerna med låtsasnaglarna var intressanta, lejonen var läskiga och pappan i fåtöljen var äcklig) och givetvis Thriller. Denna musikvideo som var en av mina första, och största, rädslor. Videon där dansen har efterapats av alla (speciellt av min syster) och som var så fascinerande!

Jag och Linn lekte ibland att vi var Michael Jackson respektive en kompis/bror/dejt till honom. Vi satt i min soffa och använde oss av scenariot i Thriller, där Michael Jackson sitter i biosalen med popcorn och skrattar åt den läskiga filmen (där han själv är med) tillsammans med sin dejt. Jag minns hur jag alltid höll kudden för ansiktet under de läskigaste delarna av Thriller, men aldrig kunde hålla mig ifrån att tjuvkika, trots rädslan som kom efteråt.

När jag blev äldre slutade jag (givetvis?) att lyssna på mycket av den musik jag hade ägnat mig åt i låg- och mellanstadiet. Men Michael Jackson fanns alltid kvar i ett hörn. Han var den som fortfarande kändes bra, där musiken fortfarande fascinerade mig. Han finns kvar för mig än idag. Hans musik är inte sådan musik jag skakar av mig, eller tröttnar på, eller blir för gammal för.

Det låter nästan äckligt klyshigt när jag framställer det såhär, men jag tror att många förstår vad jag pratar om. Relationen till hans musik, hans förmåga att locka så många människor från så många olika kulturer, världar och stilar. Hans, på alla sätt, unika stil. Det går inte att undkomma att han är bland det största vi har haft, och bland det mest talangfulla.

Hur jag än framställer det låter det ganska fånigt, men Michael Jackson är min barndom, Lagergrensgatan, det är vänskap, fascination. Minnen, funderingar, konflikter och långa diskussioner. Michael Jackson har haft ett finger med i spelet i många aspekter i barndomen/ungdomen/nu?.

Det är med stor sorg
och enorm chock
som han nu är död och borta.

Jag är glad över att ha fått uppleva hans musik och framgång.
I min bok är anklagelserna mot denna människa falska, och hur lite jag egentligen än vet, står jag fast vid det.
Jag tackar för musiken han gav oss, och hedrar honom (på ett väldigt litet och obetydligt sätt) genom att sätta ihop en musiklista. (Ett snabbt urval av låtar från hans solokarriär). Den ser ut ungefär såhär:
- The way you make me feel
- Man in the mirror
- Thriller
- Beat it
- Wanna be startin' somethin'
- You are not alone
- Liberian girl
- Smooth criminal
- Dirty Diana
- Leave me alone
- Heal the world