Istället för ljud..

Det var Kalasturné 2003. Det var då jag såg Håkan Hellström för andra gången - den bästa gången. Jag var 14 år och det var en av mina första ståkonserter, utekonserter. Hade köpt en Håkan Hellström-tröja och dragit på den. Hade indie-vikt upp jeansen för första gången, och jag tyckte att det var så coolt. Jag minns att jag kände mig så ung.

Jag stod nästan längst fram, var förmodligen helt mosad och jättesvettig, men jag märkte inget av det. En tjej jag var bekant med stod framför mig. Hon var två år äldre och jag hade alltid beundrat henne lite.
Jag minns såpbubblorna, klädseln, men mest den galna extasen och glädjen. Det var något nytt för mig. För första gången kände jag mig på rätt plats i rätt tid. För det var jag verkligen. Håkan Hellström hade precis släppt sitt andra, fantastiska, album. Jag hade precis börjat växa upp och hade precis hittat min stil och musiksmak.

Alla såg så vuxna och coola ut. Popluggarna lade jag på minnet.
Även om jag inte pratade med någon, även om jag stod ensam i publiken (med en förfärad mamma en bit bort) kände jag mig aldrig ensam. För även om ingen ens lade märke till mig, så hade alla där något gemensamt. Alla kände detsamma och det gjorde mig till oss. Jag till vi.

Det var sommaren 2003, och "Det är så jag säger det". Det var lycka!