Saker jag minns
Det finns vissa tillfällen, detaljer, stora som små händelser, som jag aldrig glömmer. Som av någon anlednign har fastnat i mitt minne (för alltid?) Här är några exempel:
- Den dagen då jag verkligen började tycka om Oasis. Jag hade hört dem så många gånger förut, och kunde många låtar utantill, men det var den här dagen, då jag satt i mitt rum, framför dator och hade lånat Viktors skiva "Definitely Maybe". Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv (förvånat): Det här är ju riktigt, riktigt bra! och det var efter det de blev mitt favoritband.
- I Rom, jag var irriterad och vi gick över en gata. En kvinna med ett asiatiskt barn i famnen gick förbi, och det lilla barnet grät något hemskt mycket. Jag har nog aldrig sett ett så rött, blött och sött ansikte förut.
- När jag gav bort min gosedjurskatt Sassi till någon insamling till fattiga barn. Jag var helt bombsäker på att jag ville ge bort henne (trots att hon var mitt favoritgosedjur), men givetvis ångrade jag mig väldigt mycket ett kort tag efter. Det var för sent då. Jag var jätteledsen. Jag minns även hur vi fick åka till en leksaksaffär (Ingelsta) och köpa en ny, liknande katt. Jag döpte den också till Sassi. Hon var större, och inte lika vit. Snart tappade hon ett öga också, men åh, vad jag tyckte om henne!
- En dag i vårt förra hem (Lagergrensgatan 16). Jag var kanske fem-sju år, det är absolut inget speciellt med den dagen, jag bara minns den så väl. Jag lekte med mina två dockor - en brun och en vit. Jag badade dem i badkaret, satt med dem i mitt knä i gungstolen och sådär. Den bruna dockan försvann ett tag efter det.
- Dagen innan skolfotot i sexårs. Jag hade hittat världens finaste halsbandssmycke (en stjärna med en liten blå "diamant" i) och insisterade på att ha det på mig dagens efter. Den hade dock ingen kedja. Lösningen blev en bit rosa garn med stjärnan i. Jättefint, tyckte jag då.
Sedan minns jag såklart andra tillfällen också, men vissa situationer vet jag inte riktigt varför jag minns så väl, medan andra, viktigare, händelser är bortglömda. Det är allt lite lustigt...
- Den dagen då jag verkligen började tycka om Oasis. Jag hade hört dem så många gånger förut, och kunde många låtar utantill, men det var den här dagen, då jag satt i mitt rum, framför dator och hade lånat Viktors skiva "Definitely Maybe". Jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv (förvånat): Det här är ju riktigt, riktigt bra! och det var efter det de blev mitt favoritband.
- I Rom, jag var irriterad och vi gick över en gata. En kvinna med ett asiatiskt barn i famnen gick förbi, och det lilla barnet grät något hemskt mycket. Jag har nog aldrig sett ett så rött, blött och sött ansikte förut.
- När jag gav bort min gosedjurskatt Sassi till någon insamling till fattiga barn. Jag var helt bombsäker på att jag ville ge bort henne (trots att hon var mitt favoritgosedjur), men givetvis ångrade jag mig väldigt mycket ett kort tag efter. Det var för sent då. Jag var jätteledsen. Jag minns även hur vi fick åka till en leksaksaffär (Ingelsta) och köpa en ny, liknande katt. Jag döpte den också till Sassi. Hon var större, och inte lika vit. Snart tappade hon ett öga också, men åh, vad jag tyckte om henne!
- En dag i vårt förra hem (Lagergrensgatan 16). Jag var kanske fem-sju år, det är absolut inget speciellt med den dagen, jag bara minns den så väl. Jag lekte med mina två dockor - en brun och en vit. Jag badade dem i badkaret, satt med dem i mitt knä i gungstolen och sådär. Den bruna dockan försvann ett tag efter det.
- Dagen innan skolfotot i sexårs. Jag hade hittat världens finaste halsbandssmycke (en stjärna med en liten blå "diamant" i) och insisterade på att ha det på mig dagens efter. Den hade dock ingen kedja. Lösningen blev en bit rosa garn med stjärnan i. Jättefint, tyckte jag då.
Sedan minns jag såklart andra tillfällen också, men vissa situationer vet jag inte riktigt varför jag minns så väl, medan andra, viktigare, händelser är bortglömda. Det är allt lite lustigt...
Kommentarer
Trackback