Istället för ljud..

Vemod är det absolut värsta jag vet. När jag var mindre blev jag väldigt vemodig när vi åkte hem till stan igen efter ett långt sommarlov på landet. Jag har blivit vemodig i slutet av en utomlandssemester, blivit vemodig i slutet av julen när man plockar ihop allt julpynt. Vemodig vid de sista avsnitten av en serie jag har följt, och nu något enormt vemodig när jag ska tillbaka till Göteborg efter en helg i Norrköping. Mitt rum (MITT RUM, som jag har bott i i nästan hela mitt liv!) är helt tomt, kalt och kyligt. Inga prylar. Huset är helt tomt nu, och jag bor faktiskt inte här. Jag ska "hem" till en stad jag tycker om mycket, men som ännu inte känns helt hemma. Jag bor ju här! Men ändå absolut inte. Hela staden är tom på folk jag känner, alla flyttar, alla är borta, men jag vill ändå vara här. Lite till, snälla. Jag lyssnar på Markus Krunegård och tänker att "ja, såhär är det ju". Det jobbiga är att åka, vart man än åker ifrån. Om ett par timmar är jag på Pennygången igen och allt kommer att kännas precis som vanligt. Bra och tryggt.
Men just nu,
just nu är allt vemodigt.

Och jag tänker för mycket.