Istället för ljud..

Vemod alltså.
När jag var mindre blev jag vemodig när jag slutade skolan inför sommaren och ännu mer vemodig när jag hade tillbringat i stort sett hela sommaren på landet och sedan var tvungen att åka hem till stan igen och börja skolan. Jag är vemodig när jag lämnar ett land efter en semester och vemodig när jag lämnar Norrköping och åker hem till Göteborg igen. Nu är jag vemodig för att ha lämnat Göteborg för sommaren (i stort sett hela sommaren) och jag vet att jag kommer vara lika vemodig i augusti då jag ska sluta på Telia igen och åka tillbaka till Göteborg.
Jag hatar vemod. Jag hatar den där konstiga känslan i magen. Känslan av att något tar slut.

Men..egentligen är det ju inte så farligt. Egentligen är det skönt att vara hemma från London igen. Det är underbart att vara i Norrköping och det kommer kännas bra att återvända till Göteborg igen. Men vemodet finnas alltid där de första dagarna på något avslutat och något nytt.