here he comes, he's all dressed in black. beat up shoes and a big straw hat

Man kan säga vad man vill om flopparna (som inte går att motsäga), men saken är ju den att vid de tillfällen han var som bäst var han verkligen den bästa. Svårslagen på ett musikmässigt plan och coolast i världen. Texter att dö för och en röst som skriker rock'n'roll. De där flopparna som man har försökt att undvika känns ganska viktiga - de får en del i beskrivandet av en vinglande karriär och en lika vinglande snubbe. Det är i jämförelse med hans bästa stunder som annars så fina The Beatles känns mediokra, coola The Who känns tramsiga och kaxiga The Rolling Stones känns som amatörer.
Men man kanske inte ska jämföra...


when we walked the streets of norrköping

Det är lustigt hur en stad kan vara så annorlunda men ändå så väldigt likadan som alltid. Staden som var tom och tråkig och som man ville byta ut mot en ny stad är nu det finaste jag vet. Göteborgs allé är ju ingenting mot Södra promenaden (ta inte illa upp Göteborg, jag älskar dig med, men du är fortfarande ny för mig). Det absolut finaste är att jag kan uppskatta staden så mycket när jag kommer på besök, och jag vet att den inte skulle vara lika underbar om jag inte hade flyttat. Nu har jag två fina städer att längta till.
Nu ska jag snart promenera till biblioteket och lämna tillbaka en bok, och efter det ta ytterligare en lite sväng i stan/ljura/söder/nånstans.

tisdag

Muntliga redovisningar är väl helt enkelt inte min grej (ehm, absolut inte..), men det kompenseras med ett fantastiskt resultat på förra hemtentan. Är sjukt peppad på att börja skriva på design-hemtentan nu. Är ännu mer peppad på att åka hem till Norrköping och avnjuta en påsk och ett förhoppningsvis lika fint väder som här i Göteborg.

Jag vill åka utomlands snart. Har kommit fram till att USA är lite för dyrt för en kortresa, men att London lockar såhär års. London var ändå min första storstadsupplevelse och bland det roligare jag har varit med om i resväg. Är dock lite sugen på Paris också, eller Berlin, men jag är hemskt dålig på Berlin.

industrial symphony no 1

Det är blandningen av fascination, avsmak och förtjusning som lockar mig till David Lynch. Senast upplevde jag det i Industrial symphony no 1, en kortfilm på 50 minuter. Ord räcker inte till för att tala om David Lynch, utan allt handlar om känslan. Jag älskar blandningen av det igenkännliga (det typiska Lynch i form av rött/blått, blinkande ljus, skådespelare etc.) och det udda, ibland chockerande och oigenkännliga. Jag älskar känslan av ovetande.


wanna be startin' something

Saker jag måste, men inte vill, göra tills tisdag:
- Hämta ut en bok på biblioteket i Högsbo
- Redovisa om Coco Chanel (skriva om det är dock roligt)
- Tvätta
- Skriva på hemtentan, så jag känner att något blir gjort

Saker jag vill, men inte måste, göra tills tisdag:
- Ha en lugn helg
- Hinna titta klar på Top Chef säsong 6
- Gå på bio
- Köpa en kyckling (inte en riktigt, utan en såndär fluffig liten påskgrej att ha i fönstret)

Det får bli en kombination av måste och vill. Idag ska jag dock mest uträtta saker från Vill-listan.

Dagens låt: Liberian Girl - Michael Jackson
(Jag såg This is it igår: fin dokumentärfilm, om än något långsam.)


it's like you're always stuck in second gear

Jag hatar det sista avsnittet av Vänner (och alla andra serier med för den delen). Allt slutar lyckligt och ändå känner jag mig helt tom efteråt. Jag hatar vilken makt serieskaparna har på mig. Jag ska lugna ner mig, se något äldre Vänner-avsnitt, "det är inte på riktigt, det är inte på riktigt" och framför allt ska jag aldrig mer se det igen. Förstår inte varför jag ens utsatte mig för det idag, när jag vet hur jobbigt det sista avsnittet är. Och jag vet inte ens varför det är så jobbigt, egentligen - det är nästan mest skrämmande.



i hope i think i know

Idag önskar jag att regnet hade kommit såhär till kvällen istället, att Desperate Housewives börjar NU, att det fanns ny intressant musik som jag vet om istället för att behöva ta sig igenom Basia Bulat, att jag inte hade varit trött, att jag hade vaknat upp ur eftermiddagsluren med en beslutsamhet och ett svar angående mina framtida studier, att jag hade kommit på en godare middag, att våren var längre kommen, att jag redan var klar med min hemtenta, att jag var färdigutbildad, men också att jag kunde plugga i hela mitt liv, att jag hade handlat mat, att Kent spelade ikväll igen, att mina skor inte höll på att gå sönder, att jag var mer färgglad, att det kunde vara ljust dygnet runt, att mina växter inte dör, att jag kunde skaffa en katt att kela med och leka med, att jag älskade att träna, att jag skulle få ett mail från Way out west som meddelar att Patti Smith ska spela på festivalen i sommar, att det var varmare i lägenheten.
men vad gör det, jag har ju en kaffebryggare nu.

don't look back cause you know what you might see

Det är första gången på länge jag kan känna att framtiden inte är så farlig ändå.
Den är rätt nära, fin och lugn.

mitt indiehjärta slår och slår och slår

Jag skulle kunna klaga på mycket från Kents spelning igår, men i slutändan känns det inte relevant. Efter avslutande Mannen i den vita hatten (16 år senare) står jag ändå och väntar på bussen i tron om att jag är världens coolaste människa, är helt övertygad om att det inte finns något bättre än Kent och med en enorm nostalgi där jag förvränger och återupplever min första tid med Kent.

Jag går och lägger mig med ett löfte att lyssna igenom alla Kents skivor imorgon, och med en undran om tjock snedlugg, uppkavlade jeans, svarta converse-skor och randig tröja kanske fungerar ändå?
Nej, det gör det inte. Men Kent fungerar fortfarande, trots illa valda spellistor.

Kvällens bästa1: Mannen i den vita hatten (16 år senare). Jag kan inte tjata nog om låtens storhet.
Kvällens bästa2: LSD, någon? Den gör sig väldigt, väldigt bra live.
Kvällens sämsta: i stort sett hela mittpartiet (med sin början i Romeo återvänder ensam)
Kvällens sämsta2: valet av OWC och Kevlarsjäl, när det finns så väldigt många bättre av de äldre Kent-låtarna.
Kvällens mest tröttsamma: Idioter. Bra låt, men inte rolig live.
Kvällens va: en låt från Friends-reklamen? Jag har varken hört den eller hört talas om den.



Hemlig Lycka

Nu har jag läst ut den.

Hemlig Lycka innehåller en mängd korta berättelser, där den längsta är runt tjugo sidor, men där medelllängden ligger runt fem sidor. Jag älskar korta berättelser och jag älskar hur Lispector skriver dem så dynamiskt och varierat. Ett fåtal berättelser skulle jag kunna hoppa över, men de flesta är gripande och ärliga. Språket är direkt och handlingara oförutsägbara, originella och ibland även vardagliga. Clarice Lispector står för mycket jag tycker om inom litteratur och är en ny favorit i bokhyllan.

Jag behöver mer Clarice Lispector, och får därför bege mig till biblioteket snarast.
Nu har solen krypit fram. Det är jag lycklig över (men kommer ångra att jag sade de starkt i sommar när den är till besvär och jag febrilt söker mig till skuggan..)

det här med festivaler

Vad hände? Patti Smith är bokad till Peace & Love. Jag vill inte åka till Peace & Love, jag vill att Patti ska komma till Way out west. Om hon gör det vet jag inte vart jag ska ta vägen, för då är det den bästa festivalupplagan hittills. Pavement och Patti på samma festival är nästan oslagbart.

Kom igen nu.

igen igen igen

Bra:
Kent på söndag, besök i helgen, restaurang imorgon, nystädat, nytvättat, nydiskat, Kent igen, bortsmält snö, mitt plötsliga lugn, den återupptäcka kärleken till blodapelsinjuice, dimma, matprogram och så.
Dåligt:
det gråa vädret som smälter ihop alldeles för mycket med färgen på huset, dimman igen, Kärleken väntar, den obestämda framtiden men inte mycket mer.

Jag älskar Kent, jag borde påminna mig själv om det oftare.


...

Dimmiga dagar var bra dagar.

konst och design. design och konst.

...och helt plötsligt går man från att ha skrivit om 1800-talets konstföreningar till att fokusera på Coco Chanels banbrytande mode på 1910-20-talet... vad hände? Designkursen handlar givetvis om så mycket mer, men det var oförutsägbart men likväl inspirerande att helt plötsligt få kasta sig in i livet av Chanel i två veckor. Jag tänker mig ungefär såhär:

  


Jag tänker mig vackra, lösa, kreationer i (vad jag gillar bäst) enkla och neutrala färger. Heja.

Annars är jag ganska tagen av Camilla Lothigius som jag läste om i NT för ett par veckor sedan. Det är kanske inte vackert, men det har fastnat i mitt huvud och tilltalat mig på något sätt. Önskar lite att jag vore hemma i Norrköping och kunde se utställningen (som visserligen är i..Söderköping nu?) Den kanske är kvar när jag kommer hem i påsk?


Norman

Det här kommer att bli kvällens läsning. Av denna delkursens (design) litteratur tyckte jag att boken hade det mest intressanta namnet, och valde därmed att köpa den. Däremot är framsidan för plottrig och känns något amatörmässig, så jag förlitar mig härmed helt på titeln.
Emotional design. Why we love (or hate) everyday things


sunday morning call

The Smiths ska få pryda väggen över tv:n, allt som behövs nu är två ramar till. Jag har skrivit exakt (och då menar jag verkligen exakt) två sidor på vardera hemtenta-uppgift, men känner mig inte mycket klokare än när jag började på dem egentligen. Jag laddar ner Americas next top model, men dessvärre går det väldigt, väldigt långsamt. Jag ser fram emot nästa helg då min familj plus Ellen kommer på besök. Finmiddag och Kent på söndagen. Förhoppningsvis ett fortsatt vackert väder, morgonsnö är deprimerande såhär års. Yeasayer är kanske inte så farligt som jag tidigare hävdade, men jag skulle nog inte påstå att det är vidare bra (eller lever upp till de förhoppningar jag hade). Och Charlotte Gainsbourg då?

need a little time to wake up wake up

jag.måste.sluta.vela.
jobb, studier, uppsats, inköp, jobb, studier, studier, studier, studier. Någon gång måste jag faktiskt bestämma mig, men helst vill jag bara slippa det ansvaret just nu. Har någon lust att bestämma min framtid åt mig?


goodnight everything

Sömnen är nära, jag känner mig utmattad.
Sluta tänka, släcka lamporna
och hoppas på ett möte med solen imorgon.

Dagens låt: Scissor - Liars


500 days of Summer

"An offbeat romantic comedy about a woman who doesn't believe true love exists, and the young man who falls for her." imbd

Igår såg jag 500 days of Summer, en film jag hade starka aningar om skulle falla mig i smaken. Och visst gjorde den det, till viss del i alla fall. Mycket fin och känslosam, mycket fina och duktiga skådespelare (Joseph Gordon-Levitt charmade ihjäl mig med sin sårbarhet och Zooey Deschanel var lika lustig och vacker som vanligt i filmer), Men, för mig är den här filmen lika klyschig som vilken amerikansk komedi som helst. Indie-klyschig ska jag kanske kalla det. Det är inte särskilt svårt att lista ut filmen, det är givet att musiken ska gå i igenkännliga indie/alternativ anda (Regina Spektor, Smiths etc.) och filmen ska gärna gå i en ganska långsam takt. Det är inget jag har något emot, egentligen, men indietrenden börjar bli det nya mainstream.

Hur som helst bör den ses i alla fall. Indieklyschan är kanske inte så pjåkig ändå.



hundra år av förlåtelse


Henne läser jag helst just nu. Hon beskriver så innerligt, men lämnar de korta berättelserna oförklarna och öppna för tolkningar i Hemlig Lycka.
Clarice Lispector

allt är en film genom taxifönstret

I takt med att våren börjar närma sig börjar min New York-abstinens att bli överväldigande. Jag vill möta våren i New York, med utslagna träd, oändliga gator, oändliga hus och Central Park med en glass i handen. Jag vill sitta på tunnelbanan mot Brooklyn utan att veta vart jag är påväg. It's straight ahead across the bridge, that's Brooklyn, man.


Världens centrum, ta mig till världens centrum!
Jag vill vandra längs med Bleecker Street med Lou Reed i mp3:n.

New York är egentligen ganska obeskrivligt, men något av det största (i alla bemärkelser) jag har varit med om. Man känner sig så liten och obetydlig, men ändå är man just där och då en del av staden, myten, hemligheten.
En del av allt man har sett på teve och hört om i låtar. Och för kanske bara en vecka eller så kan man få chansen att känna sig cool.


rolig pappa

HAHA! Läste på kära systers blogg att pappa tydligen har köpt Nationalencyklopedin: 23 böcker för fyra tusen kr. På bokrean. Så jäkla kul! Lika kul som när han köpte en "recept-dator", en "OS-teve" eller någon lustig grej som man kan överföra vinyl-skivor till datorn (eller något sådant?), med andra ord: dyra grejer som inte ens behövs.
Och jag som undrar vartifrån min besatthet av att HA grejer (dvd-boxar, cd-skivor osvosv) kommer från...

i don't believe in magic

Det är helt makalöst! Endast ett fåtal band är ännu släppta till Way out west och ändå känns uppsättningen nästan komplett. Se bara, det är helt otroligt:

Pavement
Surfer Blood
Paul Weller
M.I.A
Local Natives
The xx
Girls

(LCD Soundsystem)
(Cymbals eat guitars)


      


...

Va? Är det Brian Eno som står bakom Windows-ljudet?
Det var nytt.

Pablo's heart, 00:00:11

Markus Krunegård var ett fint återseende i lördags, trots den något bristfälliga låtlistan (hur kan man välja att ta med Stjärnfallet istället för till exempel Dystra utsikter, Hjälp eller Barn från rödastan?). Samtidigt är ju det oförutsägbara rätt intressant. Kvällen fortsatte med dans på Bosnia express. Det var något av det mest annorlunda, exotiska och roliga jag har gjort! (på ett bra tag i alla fall..)

Denna dag har jag ägnat mig åt hemtentan samt insett att
1, jag verkligen inte borde ha växter
2, jag inte har ätit en ordentlig middag på flera dagar
3, jag nog är alldeles för otålig för musik i stil med Four Tet
och med dessa punkter inser jag även att min dag har resulterat i ingenting mer än ganska meningslösa tankar och ca fem skrivna rader om hemtentan. Vad har jag gjort? (ganska mycket i och för sig)

Nu ska jag titta på fulteve (fulkultur, fast mer specifikt). Jag kan inte nog hylla fulteve, det kan vara det bästa som finns när man vill ignorera studierna och slippa tankeverksamhet. Helt underbart, alltså!

Dagens låt: ingen! jag har knappt lyssnat på något :O