Istället för ljud..

Det är blandningen av fascination, avsmak och förtjusning som lockar mig till David Lynch. Senast upplevde jag det i Industrial symphony no 1, en kortfilm på 50 minuter. Ord räcker inte till för att tala om David Lynch, utan allt handlar om känslan. Jag älskar blandningen av det igenkännliga (det typiska Lynch i form av rött/blått, blinkande ljus, skådespelare etc.) och det udda, ibland chockerande och oigenkännliga. Jag älskar känslan av ovetande.