Istället för ljud..

Jag skulle kunna skriva om Way out west i flera timmar, men jag väljer att sammanfatta det på följande sätt:

ÅRETS
Bästa: WU LYF, som förutspått. Trots flertalet (överraskande) bra spelningar slår WU LYF dem alla. Spelningen på Trädgår'n var intim, lagom lång och sammanfattade bilden av WU LYF bra: lite galet, lite upproriskt, lite nonchalant och framför allt väldigt ungdomligt.
Sämsta: I ärlighetens namn har jag inget givet svar i år, men det skulle i så fall vara någon av de mer lågmälda spelningarna, kanske Fleet Foxes eller Jamie Woon (trots att det tar emot att säga det).
Synd-att-jag-missade: Att Kanye West gästade Prince på scenen. Det är stort. Samtidigt rör det mig inte jättemycket med tanke på att jag var på årets spelning just då (WU LYF).
Coolaste: Jenny Wilson, tätt följt av Janelle Monae och Robyn. Jag skulle gifta mig med någon av dem på direkten om jag fick chansen!
Besvikelse: MF Doom. Inte för att det var värdelöst, men för att jag hade skapat mig en bild av en lite coolare, mörkare och mer dynamisk spelning.
Överraskning: Jenny Wilson. En spelning jag inte hade planerat att gå på, men som visade sig vara rätt fantastisk. Hur har jag lyckats missa Jenny Wilsons fantastiska scenspråk och klädval?
Konstigaste: iamiwhoami. En vit kroppsstrumpa, slingrande danser, toalettpapper i mängder och bildskärmar med filmande av publik och sångerska ur konstiga vinklar.
Mäktigaste: Pulp. Tonårsidoler. Jarvis Cocker, på riktigt. Det var svårt att förstå, och helt ljuvligt att få uppleva.
Snyggaste: Wiz Khalifa. Charmig kille!

I det stora hela en mycket lyckad festival, och med övervägande lyckade spelningar.