Utställningen i efterhand
Och just det, Robert Mapplethorpe-utställningen på Fotografiska museet var till och med över förväntan. Konsten i sig kan man säga vad man vill om, men än idag upprör, fascinerar och berör den människor på olika sätt. Jag har fått känslan av att man antingen hatar eller älskar Mapplethorpes ofta provocerande och alltid väldigt karaktäristiska stil, men varför välja? Hatkärlek är kanske det bästa och mest intressanta som finns. Jag kan ha oerhört svårt att förstå de grövre fotografierna, medan de mildare och mer konstnärligt komponerade nakenbilderna (för alla talar ju om hans nakenfotografier) är helt fantastiska - dynamiska, men lugna. Detsamma gäller hans stilleben, blommor och porträtt.
När jag efter halva utställningen konstaterar att den helt klart är värd att besöka är jag framme vid den lilla avdelningen med Patti Smith-porträtt och dör lite inombords. De övriga porträtten må vara vackra, men fotografierna av Patti Smith är oslagbara. Hennes androgyna drag, djupa blick och starka kroppsspråk i kombination med Mapplethorpes fotografiska talanger och kunskaper skapar tillsammans magi.
Man kan tycka vad man vill, men något tycker man i alla fall när man lämnar utställningen. Det måste vara ett tecken på att en konstnär och en utställning är lyckad.