Istället för ljud..

Jag satt och läste en skoltext och fick syn på stadsdelsnamnet Dalston. Tiotusen tankar hann cirkulera i huvudet.
Dalston.
Don't go back to Dalston.

Fjorton år, galen i allt som hade med Storbritannien att göra. Prenumerera på NME. Det var en så väldigt intensiv tid, men hjärtat börjar alltid slå lite extra hårt när jag tänker tillbaka på det. På sätt och vis levde jag i min egen värld, och på alla sätt och vis i en helt annan värld än vad jag gör nu. Razorlight var det bästa som fanns och Johnny Borrell var det snyggaste som fanns. Up all night var det bästa som gjorts. Vilket det absolut inte är, men att lyssna på skivan idag ger mig ändå gåshud. Visserligen har det att göra med minnen, men jag tror ändå att albumet är riktigt bra än idag. De två kommande albumen skulle vara totala floppar för mig, men UP ALL NIGHT är ett album värt att lyssna på.

Allt började med en dokumentär och ett väldigt kort klipp av Razorlight och låten Stumble and fall. Jag letade som en idiot efter bandet och låten, tills jag insåg att de inte hade släppt en skiva än. Helt nya. Det dröjde någon månad innan albumet släpptes. Ett litet tag senare åkte jag till England och då slog allt till: Razormania.
"It shoots through your veins, it tears all your nerves a-a-a-apart."

Saknar't.