ekonomiskt bortskämd, filosofiskt missnöjd
Om en och en halv vecka drar jag till Paris, wehuw! Det slog mig idag. Vad som också slog mig (fast igår) är att jag åker till Norrköping idag och inte kommer hem till Göteborg förrän ungefär den 3:e september. Skolstart. DÅ, först då, lägger vemodet in en ordentlig stöt inom mig. Jag ser fram emot rutin i vardagen (framför allt gällande skola/jobb och träning), men vemodet klamrar sig fast i mig och vägrar släppa taget. SLÄPP DÅ! Förmodligen är det fortfarande minnen från landet, där jag spenderade hela somrarna som liten, som hänger kvar. Hur jag sorgset och vemodigt packar väskan och ska åka in till stan igen. Hur jag ju egentligen gillar skola och rutiner, men hur jobbigt det är att ställa om sig efter en sommar på landet. Jag försöker förtränga vemodet med mängder av kaffe, planering inför Paris och The Tallest Man on Earth. ETT PROBLEM UPPSTÅR. The Tallest Man on Earth skriker ju vemod! Förra skivan lyssnade jag också på i samband med en vemodig period (början av sommaren? Slutet av sommaren? Början av året? Jag minns inte helt och hållet, men tippar på det förstnämnda alternativet).
Skillnaden från andra år under min universitetstid är att kommande termin är den mest komplicerade och förvirrande hittills. Jag har min kandidat. Jag har min lägenhet sedan tre år tillbaka. Jag har mitt Göteborg. JAG VILL GÖRA NÅGOT MER, NÅGOT NYTT helt plötsligt. Vart kommer den känslan ifrån? Och vad vill jag? Flytta till en annan lägenhet i Göteborg? Flytta till en annan stad? Flytta utomlands? Åka runt i världen? Söka jobb inom min kompetens (och vad exakt är min komeptens?) Fortsätta plugga konstvetenskap? Plugga något annat? Jobba på ICA?
Jävlar att det ska vara så jobbigt med valmöjligheter.
Skillnaden från andra år under min universitetstid är att kommande termin är den mest komplicerade och förvirrande hittills. Jag har min kandidat. Jag har min lägenhet sedan tre år tillbaka. Jag har mitt Göteborg. JAG VILL GÖRA NÅGOT MER, NÅGOT NYTT helt plötsligt. Vart kommer den känslan ifrån? Och vad vill jag? Flytta till en annan lägenhet i Göteborg? Flytta till en annan stad? Flytta utomlands? Åka runt i världen? Söka jobb inom min kompetens (och vad exakt är min komeptens?) Fortsätta plugga konstvetenskap? Plugga något annat? Jobba på ICA?
Jävlar att det ska vara så jobbigt med valmöjligheter.
rebellion
Äntligen ska jag minsann ta mig an Jack Kerouacs On the Road (fast jag väljer att läsa den på svenska med titeln På Drift alt. På Väg). Det har varit många tankar och lite verkstad vad det gäller Jack Kerouac.
Nu är den i alla fall köpt och ska påbörjas såfort min nuvarande bok är färdigläst.
Nu är den i alla fall köpt och ska påbörjas såfort min nuvarande bok är färdigläst.
well, here's your lucky day
Jag skulle kunna skriva milslånga inlägg om alla plus och minus, höjdpunkter och förjävlig trängsel på Way out west. När det väl kommer till kritan kan jag dock bara känna en och samma sak: inget kan mäta sig med Blur. Därför väljer jag att skriva om dem.
22.15, nästan på pricken i tid efter de sista tonerna av långsamma Bon Iver på scenen mitt emot, kliver Blur på den sörsta scenen på Way out west. Jag är oförskämt nära (med tanke på att jag inte hade stått och köat i evigheter) och kan se dem alla träda in på scen.
"Fräscha, riktigt fräscha" hinner jag tänka innan spelningen är igång och publiken likaså.
Mitt minne är lite suddigt (he he - blur - suddigt) och jag är fortfarande något överväldigad. Jag minns därför inte låtordningar, det som sades på scen etc., men känslan är fortfarande väldigt närvarande. Girls & Boys var som att slängas tillbaka direkt till en musikperiod på 90-talet jag aldrig har fått uppleva. Extranumret Under the Westway var tvärtom ett resultat av ett gammalt band som kan skapa låtar passande för dem själva och för en bred publik nästan tio år senare. Där emellan pendlar tempot på ett utmärkt sätt. Publiken är med på noterna och Damon Albarn, Alex James och Graham Coxon kommer till synes bra överens på scen.
Det som kanske aldrig skulle hända. Att de (sepciellt Coxon och Albarn) skulle stå på samma scen igen - det fick jag alltså nu vara med att beskåda.
Det är så oerhört stort.
Parklife och Song 2 blev inte helt oväntat de kanske mest galna och snabba numren under spelningen. Albarn känns ung, nästan som om han vore tio år yngre igen. Så fort han sätter sig vid pianot mognar han genast - och jag älskar båda sidorna av dagens Albarn! Gamla Blur möter ett moget Blur.
Det absolut vackraste är dock avslutande The Universal. För mig en otippad avslutningslåt och inte ens självklart i setlisten, men herregud vad självklart det kändes att de ska avsluta med just den.
This is the next century / where the universal's free / you can find it anywhere / yes, the future has been sold / every night we're gone / and to karaoke songs / how we like to sing along / although the words are wrong / it really, really, really could happen.
Amen.
"Fräscha, riktigt fräscha" hinner jag tänka innan spelningen är igång och publiken likaså.
Mitt minne är lite suddigt (he he - blur - suddigt) och jag är fortfarande något överväldigad. Jag minns därför inte låtordningar, det som sades på scen etc., men känslan är fortfarande väldigt närvarande. Girls & Boys var som att slängas tillbaka direkt till en musikperiod på 90-talet jag aldrig har fått uppleva. Extranumret Under the Westway var tvärtom ett resultat av ett gammalt band som kan skapa låtar passande för dem själva och för en bred publik nästan tio år senare. Där emellan pendlar tempot på ett utmärkt sätt. Publiken är med på noterna och Damon Albarn, Alex James och Graham Coxon kommer till synes bra överens på scen.
Det som kanske aldrig skulle hända. Att de (sepciellt Coxon och Albarn) skulle stå på samma scen igen - det fick jag alltså nu vara med att beskåda.
Det är så oerhört stort.
Parklife och Song 2 blev inte helt oväntat de kanske mest galna och snabba numren under spelningen. Albarn känns ung, nästan som om han vore tio år yngre igen. Så fort han sätter sig vid pianot mognar han genast - och jag älskar båda sidorna av dagens Albarn! Gamla Blur möter ett moget Blur.
Det absolut vackraste är dock avslutande The Universal. För mig en otippad avslutningslåt och inte ens självklart i setlisten, men herregud vad självklart det kändes att de ska avsluta med just den.
This is the next century / where the universal's free / you can find it anywhere / yes, the future has been sold / every night we're gone / and to karaoke songs / how we like to sing along / although the words are wrong / it really, really, really could happen.
Amen.
satan
Sedan jag var fjorton/femton år och upptäckte det fantastiska i en kombination av klädstilar inspirerat av britpop, Oasis, Blur, Suede, mods-kulturen, Quadrophenia, Football Factory etc. har jag stött på stora problem.
1, Jag är en tjej
2, Jag mäter inte längre än 158 cm
Med andra ord har det varit ett helvete att hitta snygga kläder som passar mig (OBS, inom ovannämnda områden). Jag tackar gudarna för Adidas, vars kläder och skor jag (oftast) ganska enkelt har funnit i passande storlek. Och ja, då menar jag också kläder/skor som inte innefattar blommor, "söta" mönster, ROSA, rosa, rosa och annat som man envisas att pryda samtliga damkläder med, även inom Adidas. Problemet kan omformuleras som följande:
Jag vill uppenbarligen ha killkläderna. Av någon anledning tror nämligen de flesta märken (återigen även Adidas samt Fred Perry och Ben Sherman - annars bra märken) att det kvinnliga könet alltid vill bära kjolar, klara färger (läs: ros och lila), enbart tajta toppar och gärna mycket mönster.
Jag gav ganska snabbt upp, men nu är jag likfan tillbaka där igen. JAG VILL FORTFARANDE HA MIN HARRINGTONJACKA.
Problemet är mitt kön, min kropp och min längd.
Jag gav ganska snabbt upp, men nu är jag likfan tillbaka där igen. JAG VILL FORTFARANDE HA MIN HARRINGTONJACKA.
Problemet är mitt kön, min kropp och min längd.
rainy day women
Det regnar ute, så idag skjuter jag upp mitt byråmålande. Vill försöka hållas ute så mycket som möjligt. Dagens (kvällens) sysselsättning blir istället att göra egen vegetarisk sushi. Jag planerar att inkludera gurka, morot, röda bönor, avokado, tofu och paprika.
Igår tittade jag på det sista avsnittet av Girls. Insåg att serien har uppehåll fram till januari. Därför är jag i stort behov av en ny serie att ägna min höst åt. Mattias och jag har visserligen Vänner, men jag känner för att ha en serie jag aldrig har sett att starta med parallellt om det. Jag vill ha något i stil med Girls, och är därför ganska ointresserad av Breaking bad etc.etc.etc (vad nu allt heter)
Jag ät så fruktansvärt uttråkad om dagarna.
Tack för musiken. Just nu: tack för Frank Ocean.
new shoes
Jag längtar som en idiot till hösten. Jag är inte mycket för sommar egentligen, och med allt regn längtar jag till hösten som aldrig förr. Jag äter clementiner och dricker te samt tittar på höstskor. Jag har hittat två par jag gillar:
Egentligen ett par till, men de vägrade att vara med på bild. Egentligen gillar jag det andra paret mest, men jag inser att det är ett ganska dumt höstsko-köp med tanke på de öppna ytorna. Dyrt också.