Istället för ljud..

Om en och en halv vecka drar jag till Paris, wehuw! Det slog mig idag. Vad som också slog mig (fast igår) är att jag åker till Norrköping idag och inte kommer hem till Göteborg förrän ungefär den 3:e september. Skolstart. DÅ, först då, lägger vemodet in en ordentlig stöt inom mig. Jag ser fram emot rutin i vardagen (framför allt gällande skola/jobb och träning), men vemodet klamrar sig fast i mig och vägrar släppa taget. SLÄPP DÅ! Förmodligen är det fortfarande minnen från landet, där jag spenderade hela somrarna som liten, som hänger kvar. Hur jag sorgset och vemodigt packar väskan och ska åka in till stan igen. Hur jag ju egentligen gillar skola och rutiner, men hur jobbigt det är att ställa om sig efter en sommar på landet. Jag försöker förtränga vemodet med mängder av kaffe, planering inför Paris och The Tallest Man on Earth. ETT PROBLEM UPPSTÅR. The Tallest Man on Earth skriker ju vemod! Förra skivan lyssnade jag också på i samband med en vemodig period (början av sommaren? Slutet av sommaren? Början av året? Jag minns inte helt och hållet, men tippar på det förstnämnda alternativet). 

Skillnaden från andra år under min universitetstid är att kommande termin är den mest komplicerade och förvirrande hittills. Jag har min kandidat. Jag har min lägenhet sedan tre år tillbaka. Jag har mitt Göteborg. JAG VILL GÖRA NÅGOT MER, NÅGOT NYTT helt plötsligt. Vart kommer den känslan ifrån? Och vad vill jag? Flytta till en annan lägenhet i Göteborg? Flytta till en annan stad? Flytta utomlands? Åka runt i världen? Söka jobb inom min kompetens (och vad exakt är min komeptens?) Fortsätta plugga konstvetenskap? Plugga något annat? Jobba på ICA? 

Jävlar att det ska vara så jobbigt med valmöjligheter.