Istället för ljud..

22.15, nästan på pricken i tid efter de sista tonerna av långsamma Bon Iver på scenen mitt emot, kliver Blur på den sörsta scenen på Way out west. Jag är oförskämt nära (med tanke på att jag inte hade stått och köat i evigheter) och kan se dem alla träda in på scen.

"Fräscha, riktigt fräscha" hinner jag tänka innan spelningen är igång och publiken likaså. 

Mitt minne är lite suddigt (he he - blur - suddigt) och jag är fortfarande något överväldigad. Jag minns därför inte låtordningar, det som sades på scen etc., men känslan är fortfarande väldigt närvarande. Girls & Boys var som att slängas tillbaka direkt till en musikperiod på 90-talet jag aldrig har fått uppleva. Extranumret Under the Westway var tvärtom ett resultat av ett gammalt band som kan skapa låtar passande för dem själva och för en bred publik nästan tio år senare. Där emellan pendlar tempot på ett utmärkt sätt. Publiken är med på noterna och Damon Albarn, Alex James och Graham Coxon kommer till synes bra överens på scen.

Det som kanske aldrig skulle hända. Att de (sepciellt Coxon och Albarn) skulle stå på samma scen igen - det fick jag alltså nu vara med att beskåda.

Det är så oerhört stort.

Parklife och Song 2 blev inte helt oväntat de kanske mest galna och snabba numren under spelningen. Albarn känns ung, nästan som om han vore tio år yngre igen. Så fort han sätter sig vid pianot mognar han genast - och jag älskar båda sidorna av dagens Albarn! Gamla Blur möter ett moget Blur.

Det absolut vackraste är dock avslutande The Universal. För mig en otippad avslutningslåt och inte ens självklart i setlisten, men herregud vad självklart det kändes att de ska avsluta med just den.
This is the next century / where the universal's free / you can find it anywhere / yes, the future has been sold / every night we're gone / and to karaoke songs / how we like to sing along / although the words are wrong / it really, really, really could happen.

Amen.