Istället för ljud..

Det finns nog faktiskt inget jag hatar så mycket som instabilitet. Jag har haft världens lugnaste, men samtidigt mest produktiva dag på länge. Har hunnit plugga en massa, tvätta en massa, städa en massa, ha en massa fritid, tränat massa och ätit bra. Allt är bra. Fram till dess att jag går hem från träningen och på något lustigt sätt inser att allt som är bra bara är inbillning. Ni vet känslan av att man helt plötsligt kan få för sig att inget egentligen är bra. Det där med att gå och lägga sig eller vakna upp med en inneboende hopplöshet och tankar om meningslöshet och uppgivenhet. Vad är mening? När känner man mening? Bör man känna mening? Kan man leva ett bra liv utan mening? Jag hatar härmed ordet mening.