Istället för ljud..

Jag har börjat fila på idéer till magisteruppsatsen efter jul. Det är mer än snurrigt i huvudet just nu, men jag har hakat upp mig på kroppar. Teknokroppar. Digitala kroppar. Virtuella kroppar. Icke-mänskliga kroppar. Medicinerade kroppar. Åldrande kroppar. Opererade kroppar. Cyborger etc. Det finns en mängd olika kroppar och därtill många intressanta teorier om dem att anlägga. Dessutom är det ett ämne som passar bra in på konst och bild (kroppar avbildas överallt, alltid, jämt) och ett ämne som också kan ge mig möjlighet att utvidga och använda mig av mina kunskaper inom globala genusfrågor och framför allt kulturstudier.

Idag är en stillsam, men nödvändig dag. Det är en sådan dag där jag måste ta igen uteblivet plugg (imorgon ska Arnheims The Power of the Center vara färdigläst), läsa på om arbete inom projektet Aktivitet för alla, betala räkningar, diska, duscha och sådant nödvändigt men ack så tråkigt.

 

Till tonerna av Sufjan Stevens' andra julalbum (Silver & Gold), nyligen utkommet, blir det lite roligare. Jag funderar även på att tända Mattias' hyacintljus och äta en clementin för lagom julmys såhär i november, när varken snö eller december är kommet.

 

Sist, men viktigast: bevisen på Almqvists rasistiska, nazistiska och allmänt människofientliga påhopp och glåpord är ytterligare ett bevis på att SD's försök att förneka rasism och nazism inom partiet är en fasad. Kanske inte för alla inom partiet, men säkerligen för många. Jag kanske drar vissa förhastade slutsatser ibland, men att saker som dessa ens händer partiet och dess nyckelpersoner är inte särskilt chockerande. SD bygger inte alltid explicit, men däremot implicit, på tankar, åsikter och omdömen som enkelt kan kopplas till nazistiska, rasistiska och givetvis nationalistiska ideologier. 

och jag skäms.

Barack Obama är långt ifrån optimal, men i relation till Mitt Romney framstår han som en hjälte, en gud, en frälsare (okej, nog nu med de religiösa liknelserna). Hade Romney varit ute i bilden hade jag varit mer tveksam, men nu gråter jag nästan glädjetårar av lycka och tänker: Vad hade hänt med USA (och världen!!) om Romney blivit vald? Det är en alldeles för kuslig tanke som vi tack och lov inte behöver tänka på (lika mycket!) nu. 

 

Att Wisconsins Tammy Baldwin blev USA:s första öppet homosexuella senator är också fantastiskt. Det händer fina saker med det stora landet därborta. Portar öppnas, om än bara på glänt ännu. 

 

Idag fortsätter jag med Gombrich och Tame Impala vid sidan om. Jag börjar bli kär. Inte i Gombrich, utan i Tame Impalas musik.

Dagens låt: Feels like we only go backwards - Tame Impala

Hallå! Varför har jag inte lyssnat på Tame Impala tidigare?

it. is. goood.

I torsdags började teori- och metodkursen och till kommande torsdag ska jag ha läst E.H Gombrichs Art & Illusion: A study in the psychology of pictorial representation. 330 sidor på en vecka är egentligen inget problem, däremot skapar bokens innehåll lite problem. Nu publicerades visserligen den första utgåvan 1960, vilket innebär att Gombrich förmodligen själv skulle ha resonerat eller lagt upp innehållet på ett annat sätt idag, men sättet varpå han försöker att förklara perceptionspsykologin av den visuella konsten går långsamt (knappt ens framåt?) och hans exempel är framförallt hämtade ur 1800-talets bildmåleri och ibland ännu längre tillbaka i tiden. Att då läsa boken idag, över 50 år senare, gör det ännu mer problematiskt. Jag tvingar mig själv in i en tid där synen på såväl konst som psykologi såg annorlunda ut än idag och återkommer ständigt till frågan:

 

varför läser jag detta idag?

 

Jag antar att poängen ligger i just den problematiken. Jag antar att meningen ligger i att vi ska ta till oss "de stora namnens verk", men alltid med en kritisk utgångspunkt. Vi är kanske i behov av någon som skriver ett omfattande verk, men jag har svårt att hänga med i hans ibland förhastade resonemang och förklaringar.

 

Jag har hunnit läsa halva boken, och ser mest fram emot delen om "the beholder's share" - betraktarens roll i processen av seendet. Jag tror också redan nu att det är där Gombrich är somn starkast och har haft som mest inflytande på dagens konstvetare och bildforskare. Själv är jag rätt förtjust i begreppet, men ser det mest som en föregångare till senare teoretikers forskning av betraktarpositioner och processer (Nicholas Mirzoeff exempelvis).