Istället för ljud..

I torsdags började teori- och metodkursen och till kommande torsdag ska jag ha läst E.H Gombrichs Art & Illusion: A study in the psychology of pictorial representation. 330 sidor på en vecka är egentligen inget problem, däremot skapar bokens innehåll lite problem. Nu publicerades visserligen den första utgåvan 1960, vilket innebär att Gombrich förmodligen själv skulle ha resonerat eller lagt upp innehållet på ett annat sätt idag, men sättet varpå han försöker att förklara perceptionspsykologin av den visuella konsten går långsamt (knappt ens framåt?) och hans exempel är framförallt hämtade ur 1800-talets bildmåleri och ibland ännu längre tillbaka i tiden. Att då läsa boken idag, över 50 år senare, gör det ännu mer problematiskt. Jag tvingar mig själv in i en tid där synen på såväl konst som psykologi såg annorlunda ut än idag och återkommer ständigt till frågan:

 

varför läser jag detta idag?

 

Jag antar att poängen ligger i just den problematiken. Jag antar att meningen ligger i att vi ska ta till oss "de stora namnens verk", men alltid med en kritisk utgångspunkt. Vi är kanske i behov av någon som skriver ett omfattande verk, men jag har svårt att hänga med i hans ibland förhastade resonemang och förklaringar.

 

Jag har hunnit läsa halva boken, och ser mest fram emot delen om "the beholder's share" - betraktarens roll i processen av seendet. Jag tror också redan nu att det är där Gombrich är somn starkast och har haft som mest inflytande på dagens konstvetare och bildforskare. Själv är jag rätt förtjust i begreppet, men ser det mest som en föregångare till senare teoretikers forskning av betraktarpositioner och processer (Nicholas Mirzoeff exempelvis).