Istället för ljud..

Jag har aldrig varit så känslomässig av mig. Jag har ännu svårare att uttrycka känslor i ord. Det är därför Håkan Hellström alltid finns i mitt liv - och har funnits där i tretton år. Jag var elva år när jag såg Håkan Hellström live första gången och där och då startade också min relation till hans musik. På en jävla scen i Västervik, av alla ställen.

 

Så här är vi nu, efter tretton år. Han är 39 och jag är 24. Ändå verkar vi båda vara kvar någon ananstans. Det tog ju så lång tid att bli ung, och jag är långt ifrån där. Man är ung när man inser hur enkelt livet kan vara, när man lär sig uppskatta de små små sakerna i livet och när man inser att ångest går att bli kvitt från. Då känner man sig nog lätt, fri..ung.

 

I sommar ska jag se honom för första gången på ca tre år. I Göteborg. Där jag nu bor. Jag hade velat se mig själv den åttonde juni 2013 när jag var tretton år och blev poppare. Hade jag blivit besviken på mig själv? Stolt? Konfunderad? Dessa frågor är Håkan Hellström för mig idag.

 

Eva är tillbaka, förresten. Broderline-prinsessan. Och vem fan är Eva för mig idag? Jag fattar ingenting.