RIP
Det är konstigt hur någon som man aldrig har känt kan röra upp så mycket känslor. Lou Reed har dött. 71 år gammal. Det känns oväntat tungt i kroppen att läsa det, och extra läskigt/lustigt att jag har funderat mycket på döden (generellt) idag. Jag är så oerhört tacksam att jag fick vara med och se honom en jävligt varm junidag för sju år sedan. Han var så jäkla kass, men det spelade inte så stor roll just då, och ännu mindre nu.
Lou Reed är nog den ikonen från ett 60- och 70-talsband som har påverkat mig musikmässigt allra mest. Mer än David Bowie, mer än Lennon och McCartney, mer än någon av de självklara. Lou Reed har varit så JÄVLA kass och så J Ä V L A bra. Det är något så intressant med hans musikaliska personlighet som få andra ens är i närheten av. Rock'n'roll personifierat.
Velvet Underground har gjort ett av världens bästa album och solo platsar Transformer på topp 50. Jag älskar vänskapen med Andy Warhol och den ständiga närheten till estetiska uttryck bortom rock'n'roll. Jag älskar på något sätt hur långt ifrån perfekt han var musikaliskt, och hur det både var hans uppgång och "fall" (rent musikmässigt). Och jag älskar såklart överskridandet av könsroller.
Tack för den enorma inspirationen
Hej.
Kommentarer
Trackback