Istället för ljud..

Jag sitter hemma i Norrköping, det är varmt som fan och jag svettas floder efter en promenad på 45 min. Jag har pluggat, sprungit, ätit god mat och känner mig rätt tillfreds med tillvaron. Ångest i Göteborg kan lättas med ett stadsbyte, så här stannar jag nog till söndag. Jag har kommit in på en sommarkurs, men vill/borde kanske egentligen jobba i sommar. Jobben verkar dock vara icke-existerande och ibland blir jag orolig attjag aldrig ska få ett jobb, men mer blir jag arg när jag tänker på det. Irriterad över att känna värdet i allt jag har gjort utan att kunna känna sig någorlunda säker inför framtiden. En tand ilar och halsen gör lite ont, om jag nu ändå håller på att klaga. Jag kallar mig hellre kritisk och/eller realistisk, men det är kanske fel?

 

Jag längtar utomlands.

idag dricker jag kaffe, tittar på modern family och skrattar med hjälp av jan stenmark-boken jag fick igår.

det får räcka.

Först släpper Håkan Hellström sitt album och två dagar senare (idag) är jag helt plötsligt 24 år gammal. Hur hände det? Var det inte ca fem-sex år sen jag lyssnade på Kom igen Lena? Nej, tydligen var det 11 år sen. Det är lite ångestfyllt att veta hur tiden far iväg sådär. Jag firar min dag med att klippa mitt hår (totalt snett) och dammsuga. Nu smuttar jag på en öl. Känner mig helt plötsligt väldigt.......white trash. (Ni måste se hur jag är klädd för att förstå, kanske)

 

Hurra och grattis till mig!

Jag har aldrig varit så känslomässig av mig. Jag har ännu svårare att uttrycka känslor i ord. Det är därför Håkan Hellström alltid finns i mitt liv - och har funnits där i tretton år. Jag var elva år när jag såg Håkan Hellström live första gången och där och då startade också min relation till hans musik. På en jävla scen i Västervik, av alla ställen.

 

Så här är vi nu, efter tretton år. Han är 39 och jag är 24. Ändå verkar vi båda vara kvar någon ananstans. Det tog ju så lång tid att bli ung, och jag är långt ifrån där. Man är ung när man inser hur enkelt livet kan vara, när man lär sig uppskatta de små små sakerna i livet och när man inser att ångest går att bli kvitt från. Då känner man sig nog lätt, fri..ung.

 

I sommar ska jag se honom för första gången på ca tre år. I Göteborg. Där jag nu bor. Jag hade velat se mig själv den åttonde juni 2013 när jag var tretton år och blev poppare. Hade jag blivit besviken på mig själv? Stolt? Konfunderad? Dessa frågor är Håkan Hellström för mig idag.

 

Eva är tillbaka, förresten. Broderline-prinsessan. Och vem fan är Eva för mig idag? Jag fattar ingenting.

Jag mår som allra bäst när jag har saker att göra en hel dag (för annars blir jag stressad, otålig och rastlös. sjukt mycket också). Idag har jag sysselsatt mig med att läsa till kommunikations- och lärandekursen, sökt jobb (hah), tränat och hunnit med en runda på frölunda torg för inköp av alkohol och diverse annat (som jag inte hittade). Emellan detta har jag givetvis hunnit lyssna på massa musik också. The Men och Suede. Just nu funderar jag på hur visuell kommunikation och visual literacies på bästa sätt kan appliceras på det mångfasetterade området new literacies. Pineterst? Instagram?

 

Utöver det är jag galen på mitt hår. Jag vill ha långt NU och inte denna äckliga mellanlängd.

Min uppsats är klar och inskickad! Jag känner mig tom, men mest överlycklig. Av tolv stycken var vi bara två som skickade in i tid, vilket innebär att jag får vänta med att opponera tills juni. Känns okej med tanke på att jag har ca två veckor från min andra kurs att ta igen på en vecka. Det är överkomligt. 

 

Här är det - den huvudsakliga delen av min uppsats. 

 

 

 

Jag virrar bort mig, kommer tillbaka - tränar, äter, pluggar - och faller tillbaka. Hårt liv. Nu äter jag kokta rödbetor, sallad och biffar och livet känns lite lättare. förutom tandläkaren, uppsatsen och framtiden. om tio år kanske min tid börjar. om tio år önskar jag naivt att ångesten och stressen är borta.

alltså på riktigt, 20e gången gillt nu.

jag måste sluta tänka och bara skriva nu.

idag lyssnar jag på:

 

Det går inte att stoppa mig. VG på metod, teori och historiografi, och jag trodde inte ett ögonblick på det som vanligt. Skärp mig! Med lite lösa trådar till frågeställningar, syfte och material till magisteruppsatsen börjar motivationen återigen infinna sig.

 

Nu lägger jag dock ned allt som har med skola att göra för ikväll. Först: kort träning. Sen: serie.

Jag är livrädd för nyårslöften och utförliga utvärderingar. Det ger mig ångest. Överlga var 2012 bättre än 2011, och förhoppningsvis kommer 2013 bli ännu bättre. 2013 är ännu ett frågetecken. Jag har ingen aning om vad jag gör om fem månader eller om jag bor kvar i Göteborg hela året. Det finns mycket jag vill. Jag vill plugga, som alltid. Jag skulle vilja läsa antropologi, mer kulturstudier, sociologi, litteraturvetenskap, idéhistoria och globala studier. Men jag vill också arbeta. Heltid eller extra, men med något jag trivs med. Jag vill vara klar med skolan, samtidigt som jag aldrig vill sluta plugga. Och vart ska jag bo? Jag vill flytta utomlands, men jag älskar bekvämligheten med att bo i Sverige. Byta stad? Vad göra i ny stad?

 

2013 kan sluta hur som helst,

men känner jag mig rätt blir det inget storlsaget.

Jag sitter hemma i Norrköping. Lyssnar på Cat Power och ska snart äta frukost. Idag ska jag sysselsätta mig med julklappsinköp (minst två st!), plugg och kanske lite julpyssel? Jag har tusen saker jag ska och/eller vill hinna göra innan jul, men jag tar det lungt än sålänge. Kanske är det Cat Power som lugnar mig? Hennes Nothin but time är (elva minuter) fantastisk, och jag blir lite sprallig och glad över att jag gillar hennes musik. Det är bra i teorin OCH i praktiken, thank you!

Jag har börjat fila på idéer till magisteruppsatsen efter jul. Det är mer än snurrigt i huvudet just nu, men jag har hakat upp mig på kroppar. Teknokroppar. Digitala kroppar. Virtuella kroppar. Icke-mänskliga kroppar. Medicinerade kroppar. Åldrande kroppar. Opererade kroppar. Cyborger etc. Det finns en mängd olika kroppar och därtill många intressanta teorier om dem att anlägga. Dessutom är det ett ämne som passar bra in på konst och bild (kroppar avbildas överallt, alltid, jämt) och ett ämne som också kan ge mig möjlighet att utvidga och använda mig av mina kunskaper inom globala genusfrågor och framför allt kulturstudier.

Idag är en stillsam, men nödvändig dag. Det är en sådan dag där jag måste ta igen uteblivet plugg (imorgon ska Arnheims The Power of the Center vara färdigläst), läsa på om arbete inom projektet Aktivitet för alla, betala räkningar, diska, duscha och sådant nödvändigt men ack så tråkigt.

 

Till tonerna av Sufjan Stevens' andra julalbum (Silver & Gold), nyligen utkommet, blir det lite roligare. Jag funderar även på att tända Mattias' hyacintljus och äta en clementin för lagom julmys såhär i november, när varken snö eller december är kommet.

 

Sist, men viktigast: bevisen på Almqvists rasistiska, nazistiska och allmänt människofientliga påhopp och glåpord är ytterligare ett bevis på att SD's försök att förneka rasism och nazism inom partiet är en fasad. Kanske inte för alla inom partiet, men säkerligen för många. Jag kanske drar vissa förhastade slutsatser ibland, men att saker som dessa ens händer partiet och dess nyckelpersoner är inte särskilt chockerande. SD bygger inte alltid explicit, men däremot implicit, på tankar, åsikter och omdömen som enkelt kan kopplas till nazistiska, rasistiska och givetvis nationalistiska ideologier. 

och jag skäms.

Barack Obama är långt ifrån optimal, men i relation till Mitt Romney framstår han som en hjälte, en gud, en frälsare (okej, nog nu med de religiösa liknelserna). Hade Romney varit ute i bilden hade jag varit mer tveksam, men nu gråter jag nästan glädjetårar av lycka och tänker: Vad hade hänt med USA (och världen!!) om Romney blivit vald? Det är en alldeles för kuslig tanke som vi tack och lov inte behöver tänka på (lika mycket!) nu. 

 

Att Wisconsins Tammy Baldwin blev USA:s första öppet homosexuella senator är också fantastiskt. Det händer fina saker med det stora landet därborta. Portar öppnas, om än bara på glänt ännu. 

 

Idag fortsätter jag med Gombrich och Tame Impala vid sidan om. Jag börjar bli kär. Inte i Gombrich, utan i Tame Impalas musik.

Dagens låt: Feels like we only go backwards - Tame Impala

Helgen! På lördagen spelade Dirty Projectors på Pustervik och på söndagen spelade The Vaccines där. Två ganska olika spelningar, kan man säga.

 

Dirty Projectors bjöd på en koherent, synkad och extremt sammanhållen spelning inför en relativt liten publik. 95% av musiken bestod av deras två senaste album, vilket inte är jättekonstigt då det är med dem de har salgit igenom. Mycket bra urval av låtar och inte helt otippad fantastiskt framförda. 

 

Bandet var lite blygt. Stämningen var intim, trots att jag befann mig ganska långt bak i lokalen. Jag hade väl kanske önskat lite mer interaktion, lite fler misstag, för hur sammanhållet deras sound än är bygger det också på små, otippade, händelser och ljud.

 

Resultat: Ljudbilden och scenframförandet sade emot varandra.

 

The Vaccines snubblar runt på scenen, sjunger/pratar/skriker om vartannat och headbangar till varje låt (trots att den är känslosam eller bara för långsam för det). De krystar fram något om hur kul det är att vara i Sverige och Göteborg. Inget med The Vaccines känns särskilt blygt.

 

I relation till de två tidigare spelningarna jag har sett med dem var de bättre nu. Sångaren Justin Young är inte lika full, och scenen och lokalen är perfekt för deras musik. 

 

När jag lämnar spelningen har jag samma känsla som när jag lyssnar på det senaste albumet: Det är mycket bra, men finns det inte något arrogant och ocharmigt över det?

 

__________________________________________________________________

 

 

Överlag två mycket värda och intressanta spelningar, speciellt när man ser dem två dagar i rad.

 

 

Mmm, idag ska jag och Mattias köpa finska piroger (och kanske något mer?) från Finska butiken ute på Hisingen. Men det är först vid två. 

 

Nu har jag väl, vad man kallar, någon form av höstlov fram till nästa torsdag då kursen Teori, metod och historiografi (inför magistern) börjar. Det känns som vanligt lite konstigt att inte ens ha en hemtenta att pilla med eller en kurslitteraturbok att läsa i. Just därför har jag bestämt mig för att (igeeeeeen) åtteruppta läsningen av skönlitteratur som jag har varit så fruktansvärt dålig på det senaste året.

 

Jag är lite osäker på The Vaccines nya. Den känns som en salig blandning av bra och dåligt. Dagens låt får en av de bra stå för:

Igår gjorde vi egna brända mandlar! Jag känner mig sjukt stolt, men egentligen var det inte ens särskilt svårt. Oerhört mycket socker och sötmandlar var det enda som behövdes. I år ska jag pyssla. Pysselterapi när jag är uttråkad, rastlös och när benen kliar. Pennygången är tyst och fridfullt idag. Kanske beror det på vädret, kanske jobbar alla. Kanske känns det så för att det är vindstilla och luften är krispig och lite kall. Jag vet inte, men skönt är det i alla fall. Mattias är inte heller hemma. För att inte bli galen av tristess gör jag därför ett litet schema nu:

- Skriva klart tenta.

- Hämta ut paket på Axel Dahlströms torg.

- Betygsätta Animal Collective.

- Äta en  gooood lunch.

Bra, enkelt, skönt. Senare ska jag även göra detta:

- Gå en promenad.

- Uppdatera mig om kommande kurs: föreläsningar, kurslitteratur etc.

- Äta pizza i Majorna.

- Titta på film (?) eller Freaks & Geeks.