Istället för ljud..

Jag var ju på bio igår och såg Milk (Gus Van Sant) med Linn och Minna. Den handlar om den första öppet homosexuella politikern i Kalifornien och hans kamp för rättvisa för homosexuella.

Mycket, mycket bra film! Koncentrationen var hög under hela filmen. Förutom det självklara (bra manus, lysande skådeseplare, äkta roller osv) blev jag väldigt imponerad av hur mycket känslor de fick in i filmen. Jag skrattade åt roliga dialoger, log åt de gulliga paren, var rörd (och nästan i extas) under upploppen, arg på Dan White, ledsen och gråtfärdig när något gick snett. Jag var helt tagen efteråt!
Se, se, se!

  

Till höger på den högra bilden: riktiga Harvey Milk.

Igår var jag alltså på bio och såg hypade och kritikerrosade Revolutionary Road. De höga förväntningarna (och hela Kate Winslet och Leonardo DiCaprio tillsammans på vita duken igen) ledde till en smärre besvikelse. En bra och sevärd film (jag skulle väl säga att den får en svag fyra av fem) och bra skådespeleri, men jag fann inte berättelsen så gripande som jag hade förväntat mig. Jag var inte jätterörd och tyckte att slutet var lite hafsigt. Nåväl, jag ska inte klaga på den. Den var ju bra.

Efter det såg jag Inland Empire (min Lynch-hysteri är inte över än på långa vägar). Bra, kanske mycket bra om jag tar mig tid att tänka över den (läs: förstår handlingen), men en scen står ivägen för det just nu. En scen som jag aldrig vill se igen, och som har varit i mina tankar i femton timmar nu. Jag får rysningar längsmed ryggraden bara jag tänker på det där ansiktet (som egentligen inte alls är speciellt läskigt, men som kom som en chock - och som framförallt är omöjlig att få bort ur hjärnan). hughaaa, scary!

Jag älskar David Lynch. Twin Peaks tog mig med storm, och sedan dess har det fortsatt på det spåret. Lost Highway är inget undantag. Jag älskar mystiken och symbolerna. Jag tycker om att man verkligen måste vara uppmärksam och se hans filmer flera gånger. Jag gillar hela grejen med att sitta och läsa om filmerna i timtal efter man har sett dem, bara för att försöka förstå sig på dem så mycket som möjligt. Härnäst blir det nog Elefantmannen.



Vidare till Mammut. En film som känns tragisk och sorglig rakt igenom, en film som lämnar mig berörd, arg och frågande. Väldigt gripande film, som, till skillnad från Lynchs filmer, bara behöver ses en gång. Plus för bra skådespelarval och alla ursöta ungar!

Såg Mammut igår, otroligt tragisk och hemsk, men likväl bra.
Såg Lost Highway för några dagar sedan. Jag har nog hittat min favoritregissör.
Jag ska skriva lite mer om båda filmerna...efter att jag har ätit, eller ikväll. Vi får se.

Igår fick jag mina två nya Lovefilm-filmer: The Darjeeling Limited och Ung Rebell, den första bättre än den andra. Det är svårt att ogilla en film (Darjeeling) där tre så underbara skådespelare medverkar (Jason Schwartzman, Adrien Brody och Owen Wilson). De är helt underbara, och ännu bätte tillsammans. Samspelet är magnifikt. Handlingen är givetvis lika humoristisk som vanligt (se Wes Andersons Royal Tenenbaums och Life Aquatic så förstår ni). Jag älskar det.

Ung Rebell var också bra. James Dean alltså.

Idag blir det Sushi med Caroline, Emelie och Linn. Det ska bli gott, och trevligt. Emelie kan det där med sushi, tur att vi har henne.

Återkommer senare, kanske. Annars imorgon. Hej.

Film igen, ni får stå ut i två månader nu.

Twin Peaks - Fire Walk With Me.
Jag tror att jag har hittat min rädsla, och därmed kan jag alltså inte skryta om hur orädd jag är för mörker, demoner, spöken och skogen längre. Min rädsla är Twin Peaks.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till filmen. Givetvis satt jag som klistrad framför teven i de dryga två timmarna, men beror det på att filmen i sig är så bra eller att jag älskar serien, känner karaktärerna och försöker binda ihop alla lösa trådar? Kan jag i såna fall fortfarande säga att jag tycker att filmen är jättebra? Eller är det bara fascinationen som inte dör?

Låt den rätte komma in. Jag sade tidigare att boken var fångande, men fånig. Filmen, som jag såg för ett par dagar sedan, var bara det sistnämnda. Jag har aldrig sett en berättelse som har känts så ofullständig och meningslös. Där karaktärerna är felvridna och totalt ointressanta. Och där skådeseplare med så pass stora roller spelar så illa. Absolut är det ett gott försök (svår story) och snygg filmning (jag tycker att de har gjort badhusscenen riktigt bra), och jag tror även att filmen hade varit bättre om jag inte hade läst boken innan, men Så bra? Nej. Och jag som tyckte att boken var fånig...

Jag har alltså sett klart hela Twin Peaks nu, ser som vanligt hur min besatthet tar över vardagen. Jag måste givetvis ta reda på vad som hände med alla seriens skådespelare efter Twin Peaks, ta reda på hur gamla de är idag och jämföra Dale Cooper med Orson Hodge. Jag är alltid lite rädd att Bob ska synas i min spegelbild, att något ska hända i min trappa eller att en uggla ska skrämma livet ur mig (the owls are not what they seem). Det går snart över.

Serier är sjukt bra. Det är ett perfekt tidsfördriv, vare sig de är lika intelligenta som Twin Peaks, händelserika som Desperate Housewives, genialt roliga som Scrubs eller bara snygga som Gossip Girl. Det mesta faller mig i smaken, sålänge det finns något att fascineras över. Vilken serie kommer jag att falla för härnäst?

Det finns en speciell sak som är så mycket jul för mig, och som nästan numera är en oundviklig tradition såhär års: Love Actually. En brittisk romantisk komedi, hur illa låter det kanske inte? Men det får låta hur illa det vill, för den är så underbar! Utomordentligt rolig (Hugh Grant, he he he he), brittiskt charmig (accenten givetvis), julig, mysig, stämningsfull och faktiskt ganska originell för sin genre. Jag tycker absolut att ni borde se den. Jag har fortfarande inte tröttnat, och jag har sett den ett antal gånger.

Time to go, laterrrr.
MVH Lisa.

Dagens låt: I believe in you - Cat Power

I veckan såg jag "Rocky Horror Picture Show". Jag kom att tänka på att det är lite lustigt att jag tycker den är så pass bra. Egentligen har den inget gemensamt med andra filmer jag vanligtvis tycker om. Dessutom är jag generellt inte så förtjust i musikalfilmer. Jag borde tycka att Rocky Horror... är fånig, tråkig, obehaglig och osmaklig. Men det tycker jag inte, istället njuter jag av varje sekund. Den är absurt rolig, oförutsägbar, intressant och fascinerande.

Se den, om ni nu skulle ha missat den.

Just nu sitter jag i min säng (bäddsoffan i Viktors rum), dricker kaffe och tänker på Skins. Härliga, underbara, engelska ungdomsserien, vars första säsong var det bästa jag sett på länge.

Nu har jag precis sett klart säsong två. Jag är helt tom. Vad hände? Varför? Kära Skins ska inte vara så problematiskt, så vemodigt och så...sorgligt. Det ska vara droger, party, sprit och hej-vi-lever-i-nuet. På ett sätt är jag besviken och arg, men samtidigt var det väl det bästa sättet att avsluta en serie på. Eller i alla fall det enklaste.

Nåja, all cred till Skins.
(Men säsong två hade jag kanske kunnat vara utan.)

MVH Lisa.