Istället för ljud..

Jag avvaktade länge med att ta mig an ett av, vad jag antar vara, årets (med all rätt) mest omtalade album: Jay-Z & Kanye West - Watch the Throne. Dels för att jag var osäker på den, förmodligen, ekonomiska baktanken och dels för att jag var något mätt på Kanye West sedan förra årets sönderhyllade album. Jag var därför något skeptisk de första lyssningarna, men nu kapitulerar jag. Musiken i sig är bra, men allra intressantast är samarbetet och hur musiken är uppbyggd utifrån två giganters relativt olika rapstilar.

Jag har alltid, och kommer alltid, att föredra Jay-Z framför Kanye West. För mig representerar Jay-Z, trots stora framgångar som skulle ha kunnat leda till hans fördärv, genuin hiphop -och rapmusik. Hans rapteknik är stark, kontrollerad, flytande och lagom kaxig. Kanye West har misslyckat med precis det Jay-Z har lyckats med: att kontrollera sig själv i den offentliga sfären där han har hyllats av i stort sett samtliga kritiker. Hans ego har emellanåt varit osmakligt och hans senaste autotune-pop-rap-album (för hiphop kan väl knappt kalla det längre?) går inte ens att mäta sig med de tre första fantastiska albumen. Han har gått vidare till en helt egen genre, vilket jag visserligen beundrar, men har i farten, i min mening, tappat känslan för hiphop och beat.

Watch the throne är mer Kanye West än Jay-Z, det hörs tydligt. Men han briljerar, och han visar ännu en gång att han kan sin sak, och Jay-Z är med på noterna och förgyller helt klart albumet och tar det till en, återigen för mig, högre nivå än vad det hade hamnat på annars. Det är ett bra samspel, och resultatet är över förväntan. Givetvis är samarbeten med exempelvis Bon Ivers Justin Vernon och Odd Future Wolf Gang Kill The Alls Frank Ocean mitt i prick och helt rätt i tiden.

Det är inget snack om saken: Watch the throne är en form av milstolpe inom dagens rap/hiphop. Inte för att musiken i sig är de allra bästa rapspåren någon av dessa två artister har skapat, utan för att de har gjort det, och gjort det tillsammans. De är två av de allra största och mäktigaste inom musik just nu och tillsammans har de onekligen skapat ett av de större albumen inom musik de senaste åren. Så är det bara.

Ikväll är det dags! The Vaccines på Debaser i Stockholm! Debutalbumet What did you expect from The Vaccines? blev ett av vårens främsta soundtracks för mig. Det påminner mig om Knarrholmen, jeansjackor, sneakers, Slottsskogen och en rad nya bekantskaper. En av årets absolut bästa låtar heter Wetsuit:

Jag älskar att börja titta tilbaka på musikåret som börjar lida mot sitt slut. Varje år är det lika fantastiskt att lyssna på låtar från januari/februari/mars och känna att det nästan var en helt annan tid, när man i november redan har lyckats glömma bort vissa fantastiska album som har släppts i år. Smith Westerns Dye it blone till exempel. Hade totalt glömt bort det albumet, men oj så fantastsiskt det är! Jag tänker på min jeansjacka, mina trasiga jeans och längtan efter våren och shortsen och Knarrholmen. Det har verkligen varit en fantastisk vår, både musikmässigt och på andra tänkbara plan.




Still New kvalar dessutom in på årets topp tio bästa låtar (om inte topp fem?)
Plus att Smith Westerns har varit mina största stilinspirationskällor i år. Se bara:

Jag ska väl inte säga att jag direkt ogillar Wavves' nya EP (Life Sux), men det blir bara tydligare och tydligare att Nathan Williams går bort från sitt tidigare sound. Albumet Wavvves var ett av 2009 års bästa, men vad hände med det fantastiska skramlet? Vad hände med de otydbara och korta/koncisa texterna?

Jag har lyckats vända på dygnet de senaste dagarna, vilket innebär att jag sitter här kl. halv tolv och inser att jag inte kommer somna på ett bra tag. Det är visserligen rätt bra, med tanke på att jag fortfarande har mycket arbete kvar med hemtentan (från helvetet) som ska skickas in imorgon. Jag säger att jag ogillar min kurs, men jag har börjat fundera på om det är så, eller om jag bara saknar motivation för skola i allmänhet. Jag saknar motivation för det mesta just nu och den här dagen har jag mestadels spenderat sovande i soffan. Utan att vara särskilt trött. Jag saknar framtidsplaner och jag saknar längtan till något. Det bästa just nu stavas Girls och The war on drugs. Utöver Girls' senaste (helt fantastiska) album lyssnar jag även på deras debutalbum från 2009 igen och konstaterar (högt för mig själv) att Hellhole ratrace är en av 2000-talets bästa låtar, givetvis konstaterat utifrån den musik jag har hört.

it's on spotify! Girls - Father, Son, Holy Ghost finns på spotify. Jag blir nästan lite darrig när jag tänker på det, och lite skakis när jag tänker på hur bra det förmodligen kommer att vara. Och är det inte det avlider jag.