DorisMoaÅsa
Det femte barnet - Doris Lessing
Mig äger ingen - Åsa Linderborg
Kungens rosor - Moa Martinson
och efter det ska jag gå till biblioteket och leta fram lite klassiker och sånt. Läsa dem i solen iklädd mina ytterst charmiga New York-shorts. Med ett stort vattenglas bredvid mig och ett par nya solglasögon, kanske.
Nu lyssnar jag på Jenny Wilson. Rätt bra, men också rätt tjatigt.
Komik
Jag rotade lite i min skrivbordlåda idag, och hittade lite gamla anteckningar som jag har skrivit av från diverse serier och böcker. Det är Hysteriskt roligt, speciellt Morfar Prosten. (Läs, läs, läs för övrigt!) Det är det roligaste jag vet, och här är ett exempel på ett roligt scenario. Anton är typ fem år, Carl är hans bror och är ungefär 8 år.
"- Mamma har sagt att det är dom gamla som dör, så mormor, du lever nog inte så länge till, säger Anton plötsligt.
- Anton sluta prata sådär, säger Carl.
- ...och inte morfar heller, för han är ju så gammal, fortsätter Anton utan att hejdas."
Serien med Napoleon i huvudrollen (den kanske till och med heter Napoleon?) är också kul. Mindre kul utan bilder, givetvis, men det här är ju så underbart:
"(Tant) - ...men så blev herr ekorre mycket upprörd och utbrast: Fy bubblan!
(Napoleon) - V.. va va då för bubbla?
- Det är bara ett uttryck, förstår du Napoleon. Nåt man säger när man är upprörd eller väldigt förargad..
- Blir det en bubbla då?
- Nä...men om du tänker dig att du får en jättegod smörgås av din mamma.. och så råkar du tappa den i golvet med det goda, goda pålägget neråt.. då kanske du utbrister: "nä men fy bubblan!"
- Nä, då säger jag Satan i helvetet!"
he he he he
a good book and some coffee.
"Det var Karin som sa det till mig när hon badade skumbad.
- Din pappa är periodare Leena.
Hon dök ner under skummet och dök upp igen.
- Vad är en periodare för något?
- Det är någon som dricker i flera veckor.
- Är det som en slaktare eller snickare då?
- Nä inte precis.
Periodare.
Jag smakade på ordet i munnen.
Inte så illa.
Och bättre än mördare i alla fall.
Det här är Leenas berättelse om Svinalängorna - ett nybyggt bostadsområde under 70-talet som fyllts med invandrare och låginkomsttagare. Det blir snabbt kallat Svinalängorna, men för Leena och hennes finska föräldrar är det höjden av lyx. När en period börjar kommer det alltid som en chock, och det blir den sista dagen av fyllda brödkorgar och varm choklad på ett tag."
Jag läste boken i ett sträck, kunde inte få nog av den! Susanna Alakoski har genialt blandat tragik och komik på ett sätt jag trodde var omöjligt. Hon får mig att skratta, för i nästa sekund få ont i hjärtat av medlidande. En ärlig, underhållande och förfärlig berättelse! Läs, läs, läs.
Joyce Carol Oates
"Älskad, saknad" var väl inte direkt mitt bästa bokval. Den var egentligen varken berörande, sorglig, charmig, rolig eller fångande. En, för lång, berättelse om Nikki Eaton, vars mor blir mördad i sitt hem. Trots det är jag fortfarande lika imponerad av Joyce Carol Oates' målande beskrivningar och hennes (relativt ovanliga) förmåga att få karaktärer att kännas så äkta. Jag kom på mig själv många gånger med att sitta och verkligen irritera mig på vissa personer i boken, och nickande hålla med andra. Oates ger oss inte bara en bild av personerna, utan lyckas gå steget längre och får oss att känna oss som en av dem, här och nu.
Ännu är jag mycket imponerad av Oates, och ger henne därför en till chans. Nästa bok av henne blir nog "Djur". (Men först ska jag läsa sju andra böcker, lånade av mamma.)
Byrne och Kafka.
Jag fick en bok i julklapp: "Hemligheten" (The Secret) skriven av Rhonda Byrne. Den skulle helt enkelt handla om en hemlighet, en slags insikt, som författaren vill dela med sig av, och som - enligt henne - alla de mest framgångsrika människorna kände till. Det lät spännande, lite filosofiskt och ganska intressant. Efter att ha slagit upp boken och läst ungefär två sidor insåg jag till min besvikelse att: 1, Hemligheten redan nu var avslöjad. Vad mer skulle bokens dryga 250 sidor handla om? 2, konceptet var för amerikanskt och för naivt, 3, allt var ren smörja som både verkade opålitligt och fånigt. Jag förstår dock varför mormor köpte boken. Som sagt, en verkade rätt spännande...
Nu har jag istället börjat läsa Franz Kafkas "Slottet". Jag kände mig inte helt tillfreds efter "Förvanlingen" och "Processen", utan behövde mer för att kunna avgöra vad jag tycker om hans stil och stämning. Jag fick ett riktigt sug efter hans berättarteknik, och nu när jag väl börjar läsa känner jag mig återigen ganska förvirrad. Visserligen tycker jag om sådant, och nu vet jag nästan inte vad jag pratar om längre, så jag lämnar det där. Så.
För mycket prat.
Jag är en vampyr, jag suger och spyr. Låt mig komma in, jag vill bli din
Oates
Böcker
Nu ska jag återuppta mitt läsande av "Kollektivt självmord" av Arto Paasilinna. Jag har läst halva, orkade inte läsa den mer och fortsatte på en annan bok. Men nu ska jag alltså avsluta vad jag har påbörjat, och förhoppningsvis händer det något nytt i boken nu. Det är på tiden. Givetvis är boken rolig, men 100 sidor av upprepning räcker.
Efter det är det tänkt att jag ska läsa "Jack" av Ulf Lundell. Klassiker. Mamma trodde att jag skulle tycka om den.
Ha det bra.
MVH Lisa.
Jävla John. 2
Förra veckan läste jag klart boken jag till en början var så fascinerad av. Tyvärr höll inte (mitten) slutet kvar mitt intresse, och boken blev genast lättläst blahablaha. Samma saker, hela tiden. Irritation över bokens John blev större och större och boken började mer och mer likna fiktion (vilket var en anledning till mitt svalnande intresse).
Jag skulle fotfarande rekommendera boken, men jag ber er även att inte fångas in i bokens värld lika mycket som jag gjorde. Besvikelsen blir stor.
Nu har jag istället (äntligen) börjat läsa "Flyga Drake" av Khaled Hosseini. Jag tyckte mycket om hans bok "Tusen strålande solar" och jag har hört att Flyga Drake ska vara ännu bättre. Jag ser fram emot det.
MVH Lisa.
Jävla John.
Jag är helt uppslukad! Detta är ingen mästarbok, men Dozzis enkla språk och intressanta handling gör den nästintill omöjlig att lägga ifrån sig. Givetvis vill jag tro (det blir mer fascinerande då) att sanningen har en verklighetsbaserad grund, något som Dozzi själv tycks neka till.
Hur kan någon skriva en bok om en så pass känd personlighet, utan att ta till sanning? Är det då verkligen möjligt att skriva en sådan ingående och detaljerad berättelse om John Lennon? Och varför skulle man göra det? För mig känns det långsökt. Varför fläcka ner ett sådant geni, bara för att skriva en bok?
När jag har läst klart boken återkommer jag med någon slags recension och ytterligare reflektioner om den. Som sagt, just nu är jag helt uppslukad av denna påhittade(?) John.
MVH Lisa.
Dagens låt 1: Octupus's garden - The Beatles
Dagens låt 2: With a little help from my friends - The Beatles
Dagens låt 3: Hey Jude - The Beatles